Arkiv för kategorin 'Samhälle och politik'

Aug 31 fre 2007

Jämställdhet

11:12 i kategorin Samhälle och politik

Det låter bekant, denna rubrik 🙄 Troligtvis har jag tagit upp det förr. När jag såg att en dagstidning hade som dagens fråga om Sverige är ett jämställt land fanns det tre svarsalternativ: Ja, Så gott som och Nej.

Jämställdhet.. det är så mycket och inte bara ett rakt sträck mellan män och kvinnor och sedan sätta ett likhetstecken emellan. Jämställdhet innefattar mycket och till på det kommer varje enskilds individs åsikt.

Inom yrkesverksamheten säger jag bara en sak: Lika lön för samma arbete. Sedan kan vi ju se på antal arbetade år och erfarenhet, självklart. Den som arbetat i 30 år och har en stor kompetens och kunskap inom sitt arbetet, skall ju ha högre lön än den som är ny. Men grundlönen skall ju vara samma för man som för kvinna. Lönestegringen skall ju också baseras på samma grunder: Kompetens och antal förvärvade år. 🙂

I samhället kan vi aldrig begära att män och kvinnor skall klara av att vara millimeterjämställda 😐 Vi har olika kroppar med olika förutsättningar. En kvinna kan visserligen träna sig till styrka och muskler men det innebär inte att hon på sikt kommer att klara ett stuveriarbetarjobb t.ex. En man kan aldrig föda barn och amma 😉 Ibland får jag känslan av att kvinnor måste upp till bevis mer än männen för att bevisa sin duglighet. Kvinnor utbildar sig till brändmän (eller brandkvinnor 😉 ) i ett tappert försök att bevisa att vi kvinnor kan. För alla de brandkvinnor som finns är det ju inte så utan det handlar om ett genuint intresse för arbetet som sådant. Missförstå mig inte nu. Män som vill arbeta med barn på dagis, anklagas nästan per automatik för pedofili 👿 Kan det inte vara så att de verkligen tycker om att arbeta med barn utan att för den skull vara galningar?? De är formodligen fäder och där, i sin papparoll, anklagas de inte för att vara ute efter omoral med barn. (även om det finns de som väljer yrket för att komma nära barnen i fel syfte) Varför anklagar vi inte kvinnor för samma sjuka uppsåt? Det finns ju bevisligen kvinnliga pedofiler också. 👿
Läs vidare »

Ingen kommentar ännu | 624 visningar

Aug 27 mån 2007

Samarbetet upphör?

21:30 i kategorin Samhälle och politik

Hur många minns inte de hemska stunderna då våra mödrar kom på åhörardagar och satt uppradade som stolta dockor längst bak i klassrummet, lyckligt leende över att just deras barn var så duktigt och framgångsrikt? Det var den värsta dagen på året. Nervösa och stressade blev vi elever, vars stolta hönsmödrar kommit för att betrakta sina små älsklingars tio-i-top-placeringar för att kunna skryta vidare till resten av familjen, vännerna och bekanta samt alla andra som ansågs behöva höra.

Jag minns en enda gång då denna åhörardag kom och min mor var där. Stolt, leende och lite överseende såg hon på mig och jag kände förväntnigarna krypa längs ryggraden. Troligtvis var detta i åk 2. Två stolta kvinnor längst bak och det var utan tvekan att det var min klasskamrat Bengt och jag som skulle fram till svarta tavlan och visa våra kunskaper i rättstavning. Det var en känsla av kränkning och otillräcklighet jag klev fram till ”fröken”, som var en mycket älskvärd sådan.. rar och omtänksam… och det uppdrag hon gav mig.. det var att skriva ”Bengt” Skammens rodnad klev upp för mina kinder och helst av allt ville jag sjunka genom golvet och aldrig mer återvända. Bakom min rygg, som var fuktig av nervositetens svett, hördes snart fnitter och skratt. Hjärtat slog än mer snabbt och jag visste på något vis att något var fel.. mycket fel. Jag hörde min kära ”frökens” röst som hävdade inför klassen att det var lätt att skriva fel när man var lite nervös, som var så självklart när man hade sin mamma i klassen.. DÅ såg jag felet.. Jag hade stavat Bengt helt fel.. Benkt. Jag älskade min fröken allra mest just då, när hon försvarade mitt lilla felsteg. Men fy, så vidrigt det var.

Dock kan jag inte hävda att jag ofta såg till mina föräldrar i skolan och det var något jag saknade. Där och då i grundskolan bestämde jag mig för att om jag själv fick barn, skulle jag vara med på alla föräldramöten, klassupprop, skolavslutningar med mera. Mina knattar skulle veta att jag var engagerad, visste vad som hände i skolan och hur det gick för dem. De skulle inte kunna skolka utan att jag fick veta (vilket jag gjorde mesta tiden på högstadiet och det tog nästan 4 terminer innan föräldrarna fick det till sin kännedom) Så har det också varit. Ett mycket bra hem-och-skola-samarbete där vi vetat vart vi har varandra, skolan och jag. De har vetat att jag backat upp mina barns utveckling till hundra procent, att jag inte håller dem bakom ryggen om de gjort något galet etc. Det har aldrig funnits tvekan i våra olika roller. Telefonkontakt, eller lappar hemskickade/eller brev, om det varit något som behövts tas upp.

Nu har mina barn tur som haft läshuvud och med lätthet kunnat komma ikapp vid sjukdom etc. De har alltid gått igenom skolan med bra betyg och goda omdömen. Utvecklingssamtalen genom åren har varit en ständig glädje att närvara på då lärarna haft idel gott att säga om pojkarna.

Så kom gymnasiet.. Läs vidare »

En kommentar än så länge | 759 visningar

Sida 122 av 122« Första...102030...118119120121122
css.php