Nov 11 lör 2017

En månad

Lite chockerande för alla, så skriver jag några rader igen.

Det är en månad sedan sist. Det har med all säkerhet funnits massor att skriva om, men lusten har inte varit närvarande. Att inte ge mig i kast med Me-too-rörelsen och Tagningtystnad, är nästan ett lagbrott enligt många. Men varför skall jag ge mig in i debatten som så många redan är involverade i?

Det finns knappt en kvinna, ung som äldre som gammal som inte drabbats av dessa övergrepp fysiskt, muntligt, själsligt. Det finns lika många sätt att förgripa sig sexuellt på någon, som det finns män och kvinnor. Det är ju trots allt inte bara män som agerar. Själv är jag inget undantag från att ha varit utsatt, men jag har valt att tycka männen som agerat varit patetiska. Jag har vägrat låta mig kränkas, vägrat låta mig nedslås av mäns oförmåga att vara män, riktiga män. Deras övergrepp – det gäller självklart också kvinnors – måste grunda sig i en enorm känsla av värdelöshet, brist på förmåga att känna kärlek, empati, ”vara bra nog i sängen” … och de måste på något sätt framhäva sig som superman/kvinna. Kanske de till på köpet har en obehandlad psykisk personlighetsstörning. Oavsett varför dessa personer väljer att trycka ner och förgripa sig på andra, så finns det inget i världen som kan ursäkta deras beteende som påvisar att de uppenbarligen inte har kommit längre intellektuellt än att reptilhjärnan är ständigt påkopplad.

Det är lättare sagt än gjort, att inte ta illa vid sig när personer, i synnerhet i maktposition, förväntar sig att kvinnor i synnerhet skall tigande ta emot deras kladdiga, äckliga händer och vidriga ord komna ur en minst lika vidrig mun. Detta gäller självklart också kvinnor övergrepp på sina medmänniskor! Det ÄR svårt att säga ifrån, det ÄR svårt att ge vederbörande en käftsmäll som markering för vi är generellt så väluppfostrade att vi inte ställer till en scen offentligt. Vi tar emot, vi är rädda att mista ett jobb, en förmån eller vad det kan vara och håller käft.

Men den stora frågan är om det man förlorar om man sätter ner foten och höjer sin röst, är mer värt än sin egen självbild, sin rättighet till den egna kroppen… mer värd än känslan av att ha gjort rätt när man sagt NEJ! och STOPP! Inget arbete, ingen löneförmån, ingenting kan vara mer värt än det egna jaget och rättigheten till sig själv, rätten att säga nej till någons tafsande händer och kränkande ordflöde eller ännu värre: fullbordad våldtäkt! Själv var jag bara 14 år när det hände första gången. 14 år, drogad och våldtagen. Självklart berättade jag det inte för någon. Jag var förbannad! Jag kände fanskapet! En vuxen ”man” på 35 år. Jag var skitförbannad men vägrade berätta. När det senare kom fram, var jag fortfarande förbannad och jag var inte trevlig mot den äldre poliskvinna som skulle hålla förhör med mig. Hon var väl inte den mest lämpade heller att hålla förhör med en skitförbannad, våldtagen 15-åring, som jag då hunnit bli. Allt lades ner. Samarbetsovillig tonåring.

Dessa övergrepp sker inte bara i det offentliga rummet. De sker i äktenskap, i samboförhållande, på privata fester eller hos någon vän/väninna man tittat inom för en fika och småprat. Väninnan kanske går på toaletten och maken/sambon är snabb med sina sexuella anspelningar, verbalt. De sker överallt och ingen går fri.

Därför är det bra att det äntligen lyft upp i det offentliga rummet, att man vågar ta bladet ur munnen och säga NU RÄCKER DET! Risken är att det kommer finnas vissa personer i ”maktposition” som kan drabbas av anklagelser utan att vara skyldig för att någon är sur för att inte ha fått som den velat och man passar på nu när det är ett hett ämne. Det finns alltid (främst) kvinnor som kommer med anklagelser som senare visar sig vara falska men de har varit sura för att de inte fått som de velat. Det finns unga flickor som anklagat fäder för sexuella övergrepp för att de inte fått som de velat och när sanningen kommit fram, är livet förstört i mångt och mycket för hela deras familj. Sådan kan ske också i denna kampanjen. Därför skall man vara noga med att inte tro på allt som media skriver, inte tro på allt som alla vräker ur sig utan man låter de som skall avgöra skuld eller icke skuld, göra det utan att läsarna dömer ut någon utpekad innan skuldbördan är avgjord.

Låt oss aldrig vara tysta mer när övergrepp sker, vägra vara tysta när någon antyder något sexuellt på ett sätt Du inte tycker om, som får Dig att känna Dig instängd, låst… som får Dig att känna obehag. Låt kampanjen våga ge Dig styrka att säga ”NEJ, Du får inte röra mig på det viset. Ta genast bort Dina händer” även i offentliga sammanhang så att omgivningen uppmärksammas vad som är på väg att ske! Det är inte den som utsätts som skall skämmas, även om det är den som känner skammen. Det är den som förgriper sig, som skall skämmas, som skall uppmärksammas när det sker och Du säger NEJ!

Men låt inte denna kampanj heller gå till överdrift så att ingen vågar ge en ärlig vänlig komplimang någon dag då Du kanske uppfattas som mer strålande än vanligt, har en ny blus eller skjorta som klär Dig. Lär Dig att sålla i vad som är kopplat till sexuella övergrepp och vanlig, hövlig komplimang. Vi skall inte bli rädda för att ge varandra uppmuntrande ord.

När någon tar i Dig på ett sexuellt sätt, skall det vara Din partners kärleksfulla händer, varma, varliga och omtänksamma och fyllda av respekt. När ord av uppmuntran skall ges på det sexuella planet, skall det komma från Din kärleksfulla partner, som älskar och respekterar Dig och orden skall komma varmt, kärleksfullt och fyllda av omtanke från en vacker mun som aldrig skulle göra Dig illa till mods.

Nu hamnade jag i debatten trots allt – men låt gå för det. Nu har jag i alla fall skrivit för en hel månad så nu kan jag vara tyst igen ett tag :happy_tb:

Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php