Sep 09 lör 2017

Avstamp

Under veckan som gått har jag varit på kurs. Det var avslutande kursdelen på den utbildning jag gått sedan 2 år som handlar om personlig utveckling och ledarskap samt gruppdynamik.

Vid 5 tillfällen har vi träffats på kursgården och till denna utbildning sökte ca 20 kvinnor från hela vårt vackra land. Ålder skiftande från yngre till äldre. Utbildningen är också öppen för män men av någon anledning var det bara kvinnor som sökte denna gången.

Ca 20 kvinnor som kommit samman och delat vått och torrt, som lyssnat, reflekterat, berättat, skrattat och gråtit, haft ont, haft gott. 3 lärare med olika kompetenser som visat oss vägen, som hjälpt oss i vår personliga utveckling men också ledsagat oss genom ledarskap, hur det bör se ut och hur det inte bör se ut. Vi har arbetat i grupper och haft olika uppgifter att genomföra.

Vi har fått följa varandra igenom en livsresa utan dess like. Vi har fått ta del av våra olika utvecklingsfaser och vi har fått känna stolthet inför varandras framsteg men också våra egna. Vi har fått oss en och annan käftsmäll om oss själva och då menar jag verkligen inte att vi fått stryk fysiskt, utan vi har fått upptäcka oss själva genom meditation och det kan ha gjort fruktansvärt ont men vi har fått stöd och hjälp att processa det. Vi har sett hur vi vuxit oss starkare som oss själva, som de vi verkligen är och inte med de masker vi tar på oss genom åren. Självklart kommer vi alltid att dras med masker, de sociala olika rollerna vi har, men att komma närmare kärnan av den vi verkligen är, är innerligt befriande.

Många tror att meditation är flumflum och har med andevärlden att göra, att man åkallar de döda eller vad man nu tror eller vill det skall handla om. Det finns säkert de som använder meditation på det viset, eller försöker göra det, men denna form av meditation jag arbetat med och kommer att fortsätta jobba med – både med mig själv och förhoppningsvis också som ledare i grupp – handlar enbart om att komma in i sitt eget inre, sin egen innersta värld av glömda och gömda skatter. Denna meditationsform tar oss aldrig dit vi inte är känslomässigt redo att komma och det har varit en trygghet. Tänk Dig att gå en okänd väg där Du aldrig har varit – det kan kännas skrämmande. Men att veta att Du aldrig kommer att möta något Du inte kan hantera, det är trygghet. Tänk Dig att veta att Du kommer att hitta Din egen gömda, positiva potential. Tänk att få hjälp att förstå Dina egna känslor och äntligen kunna sätta ord på dem! Få hjälp att hantera Din vardag.

Genom denna form av arbete med meditationen, där vi först blivit guidade av en lärare igenom meditationen, sedan suttit i mindre grupper där var och en har fått berätta sin meditation och vi som lyssnat sedan i lugn och ro får reflektera vad vi fått för känsla när vi hör någons meditation, har vi fått hjälp av varandra att se oss själva och vår inre styrka, se hur vi vuxit i oss själva och skalat av de berömda löklagren för att komma närmare kärnan. Vi har fått se varandra med viss känslomässig smärta ta oss igenom insikterna eller känslorna som kommit, som sedan resulterat i en större förståelse för varför vi agerat på ett visst sätt, mått på ett visst sätt, varför vi följt ett visst mönster genom livet o.s.v. och kommit närmare oss själva. Vi ger aldrig råd till varandra utan sanningen finns inom oss. Intuitionen – magkänslan – är oerhört stark och lyssnar vi bara på den, så kommer vi rätt. (hur många gånger har vi inte känt något i magen som känts fel i en viss situation och vi handlat tvärt emot magkänslan och det inte har blivit så bra – om och om igen)

Nu sitter jag här efter de sista dagarna tillsammans med ca 20 andra kvinnor, var och en enormt starka på olika sätt. Starka, vackra och med potential som gnistrar i världens alla vackra färger. Kvinnor som arbetar inom olika yrken eller som studerar till ett yrke. Kvinnor som kommer att leva framåt med en större tro på sig själv, en större möjlighet att möta sin omvärld med omtanke och ärlighet. Kvinnor som kan ta kommandot över sig själva, sitt liv och förstår att de är unika, vackra och starka var och en på sitt sätt. Jag känner mig omtumlad och känslomässigt väl påfylld av allas omtanke och kärlek, av allas stöd och uppmuntran, av allas tro på just mig och jag vill hoppas och tro att alla mina kurskamrater känner det samma, att jag kunnat tillföra något i deras liv precis som de tillfört så otroligt mycket i mitt liv.

Under utbildningstiden har vi haft diverse läxor och vi har haft våra mentorer i gruppen. Min mentor bor i Hälsingland och vi har hörts av en gång i veckan på fast dag och klockslag och berättat om en meditation vi haft och fått den tolkad/reflekterad. Vi har samtalat lite om livet i stort och livet i smått. Det har varit en trygghet att ha den kontakten genom åren och det har varit otroligt värdefullt att också mellan kurstillfällen haft möjlighet att få sin meditation tolkad. Det ger alltid svar på något fråga som jag haft, det kan vara vad som helst om mig själv jag inte sett eller förstått och plötsligt när hon gett mig sin reflektion av meditationen, har det slått an en sträng inom mig där svaret legat. När vi alla har träffats igen efter ca 5-6 månader, har det alltid varit som om vi sågs förra veckan och likaväl så glädjerikt att återträffas.

Jag är förundrad över att 20 starka kvinnor kan mötas i så stor kärlek och omtanke, i så stor tillit och förtröstan. Känslan av att våga vara sig själv, våga släppa på känslorna, våga vara ärliga. Det har inte varit något tröstande och daltande utan det har varit att låta någon sörja klart, gråta ut, sitta tyst tills den är färdig utan att störa – att inte förstärka de känslor som dykt upp utan låta var och en ta hand om det på sitt eget unika sätt. Jag är förundrad över att världens invånare inte kan behandla varandra med så stor omtanke och respekt som vi gjort dessa år tillsammans. Vilken underbar plats vi skulle ha att bo på då. Vi har delat sovrum i upp till 4 i varje rum. Det kan också skapa obalans och irritation, men det har fungerat bra. Visst kan det gnissla ibland, men det är inget jag upplevt någon gjort något stort av. Man talar till varandra, visar varandra respekt. Ibland måste man med respekt påpeka ett visst beteende som kan irritera och det kan vara att personen inte är medveten om sitt beteende för ”så har det alltid varit”. Vågar man bara vara ärlig och med respekt tala med varandra, så brukar det gå bra. Man får mötas halvvägs.

Jag är förundrad över hur gruppdynamiken påverkas och hur gruppdynamiken fungerat väl. Jag är förundrad över all den framgång jag själv genomgått med en så enkel sak som meditation med följande reflektion. Jag är förundrad över hur jag vågat möta mig själv, vågat ta steget att påbörja min personliga utveckling och verkligen våga ta tag i de känslor som väcks inom mig. Insikter om mig själv som jag tidigare sopat under mattan, många gånger p.g.a prestationsångest/behovet av att leva upp till andras förväntningar på mig – eller så är det faktiskt förväntningar jag tror att andra har. Insikten om att jag inte måste göra mer än andra för att t.ex sköta mitt arbete, jag behöver inte vara övertydlig i min handling för att få andra att förstå att jag gjort mitt jobb och jag gjort det bra. Insikterna är många och svåra men ack, så behövliga för att jag skall förstå mig själv. Jag är full av förundran! Tänk att det fungerar!

Nu sitter jag här, omtumlad och fylld av kärlek – en känsla som nu är så stark att tårarna rinner av glädje och kärlek. För är det något jag verkligen på djupet har fått uppleva dessa 2 år, så är det just det storslagna: kärlek. Inte för den jag kan vara, den de tror jag är utan för den jag faktiskt är och det är en upplevelse jag aldrig trodde vara möjligt! Å andra sidan, har jag också lärt mig bli allt mer öppen för det, att ta emot andras omtanke och kärlek utan att misstänka att det ligger något de vill ha av mig, bakom.

Jag är omtumlad när jag ser tillbaka och inser att kärleken jag känner till de som står mig närmast, för de som betyder mer än andra för mig – kärleken till dem är ännu större nu – eller inte större – den kommer till uttryck på ett annat sätt. Jag känner den kärleken mer nu på ett sätt jag trodde var omöjligt. Det är omtumlande att upptäcka! Jag menar inte att kärleken till de som betyder mest för mig, till de som lyckats få ett uns av min tillit och kärlek har varit älskade mindre. Nej, det är som om jag nu har mer plats att känna den kärleken, har mer plats att ge uttryck för den till dem.

Jag är omtumlad och fylld av så mycket glädje och tacksamhet över att jag sökte utbildningen, blev antagen, att jag mötte just dessa deltagare och fått bli men framför allt vågat ta steget att bli en del av dem och deras liv. Jag är omtumlad över att jag vågat släppa in dem i mitt liv, något jag är strängt restriktiv med. Endast ett fåtal väl utvalda har fått komma innanför några av mina skal och de har fått kämpa hårt, även om de kanske inte har sett det själva. Men jag vet vilken kamp det varit för det är jag som har hållit hårt i nycklarna. Tänk vilka möjligheter det finns för dem att komma närmare!

Jag sitter här och är omtumlad men vet också att det är positivt. 2 fantastiska år att se tillbaka på, kvinnor som släppt in mig i sina liv, kvinnor som lärt mig mycket om mig själv, kvinnor som kommer att finnas kvar i mitt liv på olika sätt. Några kommer jag självklart ha mer kontakt med än andra.

Nu skall jag samla ihop mig och bara sitta och känna alla dessa känslor, fundera lite på framtiden, på om jag skall färdigställa utbildningen genom att ha meditationsgrupper för de som vill genomgå en personlig utveckling. Det är ett stort ansvar att vara ledare för en grupp människor och deras känslor. Det krävs eftertanke, reflektion. Intervjuer med tänkbara deltagare, känna in vilka som kan vara aktuella för att delta så att gruppdynamiken kan fungera bra för gruppens framgång.

Det finns mycket att fundera på och jag står inför ett nytt avstamp i livet.

Det är spännande!

”Det är värt att komma ihåg att vi, under det att vi upplever våra största svårigheter, även gör våra största framsteg vad beträffar inre visdom och inre styrka” Dalai Lama

En kommentar till “Avstamp”

  1. Rigmor Mac OS X Netscape Navigator 5.0 skrev den 10 Sep 2017 @ 21:51

    Käraste Majsan!
    Så fint och vackert beskrivet om vår resa tillsammans under utbildningen. Jag skriver under på varje ord.
    Det var så speciellt då jag svängde runt med min bil och mötte dig och din blick då det var dags att lämna. Jag menar att jag kramade om alla, men missade vi varandra?
    Jag vill att du skal veta att din process har satt djupa avtryck i mig. Tack för att du släppte in mig/oss.
    Tack för att du är du.
    Stor, varm kram,
    Rigmor

    Kära Rigmor!
    Ett stort tack för Din reflektion och fina ord samt åren med Dig! Du har satt spår i mitt hjärta med Din resa och Din underbara person!

    När våra blickar möttes, blev jag alldeles varm inombords. Jag såg frågan i Din blick och tror Du uppfattade mitt svar: att vi på något sätt gav varandra en kram genom våra blickar.

    Varm kram till Dig också! :wub_tb:

Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php