Aug 03 tor 2017

Andra veckans liv i stillhet

Det går men det går sakta. Dagar läggs till dagar och plötsligt har det snart passerat 2 veckor sedan läkaren konstaterade min fraktur. Vissa dagar är lättare än andra och jag är innerligt glad och tacksam över att inte båda fötterna är drabbade.

Det har jag funderat på – hur kommer det sig att bara ena foten drabbas? Jag belastar ju hela kroppen jämt fördelat och därmed båda fötterna lika mycket. Ändå är det bara ena foten som drabbas. Som sagt, jag är djupt tacksam för det. Bara tanken på att ha fraktur i båda fötterna, får mig att rysa. Att bli så totalt beroende av andra för att komma ut – det vet jag inte hur det skulle sluta! Förmodligen med ett sjutusan till dåligt humör och ett trots värre än en treårings och jag skulle nog försöka bege mig ut ändå.

Igår testade jag mig och foten en del. Inte så att jag belastade till smärtgränsen – det vågar jag inte ännu efter det förödande kraset för exakt 2 veckor sedan, när jag efter en veckas smärta försökte belasta och sträcka ut foten (det var innan läkaren på söndagen skickade mig till röntgen). Men jag gick en längre runda. Jag har varit lite överdrivet försiktig, kan jag tycka själv, men att förlänga detta stilla liv gör jag helst inte. Bilen fick stå igår och jag tog en promenad i sakta mak ner till centrala Kalmar. Jag satte mig på en parkbänk på Larmtorget och njöt i solen en stund innan jag gick vidare via Systraströmmen (över bron vid fängelset och rundade biblioteket, för de som är bekanta med stan) och vidare hem till sonens svärmor och vidare hem igen.

Där blev det att vila foten, matlagning och mer vila. Sedan blev det en kortkort tur till Krusenstiernska trädgården och möta väninnan och sitta där och småprata om livet och allt annat spännande och ospännande. Därpå hem igen efter några timmar.

Men idag känns det i foten. Hur gärna jag än intalar mig att det går bra att vara ute och gå, att jag är försiktig till överdrift, så inser jag att läkaren har rätt: det är vila som gäller och sjukskrivning! En hel dag på jobbet – då utan möjlighet att luta mig mot kryckorna, skulle helt enkelt göra mer skada än nytta – i alla fall för foten.

Det är inte helt lätt att anpassa mig till detta stilla liv, även för denna relativt korta tid det handlar om, och jag har full förståelse för de som av olika anledningar, när deras liv förändras åt ett icke önskvärt håll, kan hamna i nedstämdhet och depressioner. Jag är tacksam över att jag vägrar mina nedstämda timmar ta över. Jag måste helt enkelt ta kommandot och vara min egen gruppledare och se till att jag inte bara kliver upp på morgonen, tar på morgonrocken och dunsar ner i soffan.Nej, jag måste göra mig i ordning så snart som möjligt, bädda och göra sådant jag brukar för att starta dagen men lite mer försiktigt och mer stillsamt.

Dagarna går genom meditation, reflektion, funderingar på framtiden, se på TV (även om det nu är urtrista program och repriser) samt pyssla lite med mina handarbeten (som inte är att sticka, virka och sy), hålla på med lite meningslösa internetsysselsättningar, möten och samtal med vänner, familj och ibland helt okända… lättare städning, matlagning.. ja, dagarna fylls trots allt med något.

Men snart har i alla fall 2 veckor passerat så jag är på god väg åt rätt håll. Ett steg i taget, ett skutt i taget.. och en dag i taget. Andra veckan i stillhet är snart övergående till den tredje…

En kommentar till “Andra veckans liv i stillhet”

  1. Micke Linux Google Chrome 59.0.3071.125 skrev den 03 Aug 2017 @ 14:29

    Skutta lugnt!
    Mmm, det är bara ta det lilla lugna som sagt.

    Absolut! Men det är lite frustrerande att
    vara hemma och inte sjuk men är så totalt
    beroende av att kunna gå utan hinder..

Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php