Jul 26 ons 2017

Att ha tålamod med sig själv…

… det är kanske det svåraste av allt.

Tisdag kväll. Mer bestämt natt… jag sitter i mitt soffhörn och reflekterar över dagarna som gått sista veckan i allmänhet – sedan i söndags i synnerhet. En dryg vecka där jag sökte få hjälp med min onda fot. Dagar då det stundom smärtat till tårar, dagar då jag förbannat foten och önskade den all värdens väg, helt oförstående till vad som hänt. Men misstanken om fraktur fanns, även om jag för mitt liv inte kunde förstå hur den skulle ha uppstått.

Jag förstår det fortfarande inte.

Men här sitter jag nu, jag som vanligtvis går mycket, går långt och går fort emellanåt. Väldigt fort. Att vara ute och gå är inte bara motion, det är min ”psykoterapeut” också där jag kan rensa kropp och tankar på det som behöver rensas. Här sitter jag med en fraktur jag inte begriper mig på. En så liten fraktur att den nästan inte syns på röntgenbilden utan lupp och mikroskåp! Den lilla, lilla sprickan – hur kan den göra så stor, stor skada? Hur kan den ge så stor smärta? Jag förstår inte.

Samtidigt måste jag släppa tankarna på hur det kunnat bli en fraktur, hur den kan göra så ont och ”bara gilla läget”. Men hur gillar man läget med ett extremt stillasittande liv när det kryper i hela kroppen av att få gå? ”Okej, Majsan. Var glad att det inte är båda fötterna!” förmanar jag mig själv i ett tappert försökt till pepp. Bara tanken får det att svindla för ögonen! BÅDA FÖTTERNA? ”Nej, gode tid! Det är förbjudet! Hör Du det, kroppen?” nästan skriker jag till min lekamen och känner ånyo hur det sticker lite i tårna på andra foten. ”Jag har fattat grejen. Du vill jag skall tagga ner, ta det lugnt, inte gå så mycket… inte vara på väg hela tiden.. jag FATTAR! Kan Du vara snäll och läka snabbt nu så jag kommer ut och går, kommer till jobbet? Snälla… snälla, söta rara foten. Jag har fattat vad Du vill ha sagt och jag var ju duktig hela semestern som la stegräknaren på hyllan och var inte ute och motionsgick en enda gång! Kom igen nu” säger jag vidare och mumlar något tyst om att jag skall försöka ha tålamod.

Det gäller att hitta det där ”lagomstadiet”: röra mig lagom, belasta lagom, gå lagom. Så typiskt: Jag bor i landet Lagom, inte undra på att allt skall vara just välbalanserat lagom! För mycket och för lite skämmer allt. Men hur hittar jag lagomstadiet? Först och främst måste jag verkligen anstränga med för att gå med kryckorna. Okej, jag är duktig flicka och använder dem när jag går ut. Ryggan på ryggen och en kort och extremt stillsam promenad till närmaste ICA-butik för att få lite mat i kistan. Vila axlar mellan varje steg, vila nacke.. slappna av.. inte hålla krampaktigt i kryckhandtagen. Jösses! Man måste verkligen ha simultanförmåga för att klara av att gå på 4 ben! Det handlar inte bara om att avlasta foten! Det handlar om att inte belasta någon annanstans också! Det är en hel vetenskap att göra detta rätt!

Jag tog mig vatten över huvudet igår. Envis som en blind mullvad gick jag stilla, mycket, mycket stilla ner till stan. Det var en liten detalj jag var ute efter för att kunna fortsätta på ett handarbete. Visserligen skulle jag kunnat ta bilen för att slippa gå ”så långt”, men jag tyckte ju att jag tänkte på allt för att inte belasta foten mer än exakt nödvändigt, gärna mindre än så.. vila axlar mellan varje steg.. pausade lite för att vila fot och axlar. Men jag vaknade i morse med en lika envis huvudvärk (spänningar i axlarna och nacken, antar jag) och det surrade i båda fötterna och den skadade foten har känts av idag. Den har värkt lite till och ifrån. Vad värre är; det börjar värka i andra foten också. Men jag håller tummarna för att det är p.g.a att jag felbelastar/sätter ner foten fel av rädsla att trampa för hårt på den onda foten. Tänk att man behöver gå på utbildning för att lära sig gå rätt med kryckor!

Så idag har jag mest suttit här i soffan. Ibland i ena hörnet och lagt upp foten på bordet – ibland i andra hörnet och lagt upp foten i soffan. Omväxling förnöjer :thumbup_tb: En kort promenad till närmaste ICA-butik och hem och sedan en biltur till en butik i norra delen av stan. Men jag har suttit här mest hela dagen och jag bävar för kommande veckor! Detta är ändå bara andra dagen sedan läkaren konstaterade frakturen och det kryper i hela kroppen!

Jag får nog köpa viktbälten till benen samt hantlar och träna lite här hemma i soffhörnet. Så här kan jag ju inte ha det! Bara sitta och vara fysiskt inaktiv. Är jag inte galen redan nu, så lär jag bli det under tidens gång. På något sätt måste jag ju kunna vara aktiv utan att belasta foten. Visserligen kommer jag vara mentalt aktiv men det hjälper inte för den fysiska delen.

Kroppen har sagt sitt – den talar mycket tydligt om för mig att jag skall varva ner – men frågan är om den fattar att den sagt det till fel person!? Det går inte att gå från en dryg mil om dagen till noll – inte ens på 3 veckor! Fast jag vet ju att detta handlar om så mycket mer än att bara vara fysiskt aktiv.

”Man måste ha tålamod med alla, men framför allt med sig själv” sa François de Sales – det är nog det svåraste av allt. Men jag skall göra mitt bästa.

Jag lovar.

4 kommentarer till “Att ha tålamod med sig själv…”

  1. Ulla Hult Windows NT Mozilla 11.0 skrev den 26 Jul 2017 @ 21:30

    Hej Passa nu på och gå in lite i dig själv kanske meditera och finn lite ro. Man behöver väl inte hela tiden ha åsikter om allt och alla yttringar i omvärlden. Läs goda och väntande böcker för att inte tala om all fin musik som inte hinns lyssna på i vardagen. Unna dig egentid.

    Bästa Ulla Hult.
    Det är intressant att Du ger mig tips på det som redan fyller stor del av min lediga tid: Meditation, stillhet och ro, läsa samt musik.

    Tack för omtanken./Majsan

  2. Micke Windows NT Google Chrome 59.0.3071.115 skrev den 27 Jul 2017 @ 16:55

    Meditera, böcker och musik skulle ju inte funka för mig.. här skulle det bli tv och nått sånt.

    Hoppas det ändå går bra ta det ”lite lugnare” (hoppas jag) om dagarna.

    F.n har jag ingen läslust, men det går ändå. TVn finns ju, även om utbudet är begränsat
    iom att jag bara har basutbudet. Det är lite tyst och ensamt, men vad göra? Jag försöker ta
    en liten tur ut varje dag, men om det blir för mycket, svider det ont sedan så jag har liksom
    inget val än att rätta mig i ledet. Lite mer spontanbesök från vänner och sånt, skulle förstås
    lyfta dagarna lite. 2 kommer i morgon mitt på dagen med lite mat och skvaller :clap_tb:
  3. Micke Windows NT Google Chrome 59.0.3071.115 skrev den 27 Jul 2017 @ 18:00

    Synd en annan har lite för långt (ca: 95 mil) för nått spontanbesök.. Men kul med lite skvaller, eller nått :D

    Jag har gått om tid och kan ju spontanbesöka, som inte har någon tid
    att passa :cool2_tb: Jag kan ju ta mig långt..
  4. Micke Windows NT Google Chrome 59.0.3071.115 skrev den 27 Jul 2017 @ 22:14

    Dags börja fundera på den där större gåstolen.. :tongue1_tb:

Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php