Jun 10 lör 2017

Att leva med begränsningar

Det finns många typer av begränsningar i livet. Det kan handla om extremt svåra ekonomiska begränsningar, arbetsbegränsningar, rörlighet med mera. Ofta lär vi oss att leva med de begränsningar vi har och hanterar dem på ett sätt som fungerar. Vi hittar alltid utvägar på olika sätt.

Mina begränsningar handlar om huvudvärk. Allt sedan jag var liten, har jag brottats med ständig huvudvärk – mer eller mindre. När jag var barn, sa läkarna att jag hade migrän. Det var de symtomen jag hade med spränghuvudvärk. Ju äldre jag blev, insåg jag att det kanske inte var migrän trots allt. Många läkare nonchalerar barn, gör inga större utredningar utan låter det vara bra med ett besök där symtomen beskrivs.

När jag första gången tänkte på min huvudvärk, var när vi en sommar var hos min faster och farbror samt kusiner i sommarhuset. Jag lånade en cowboyhatt och gick iväg till min farbrors barndomsgård där hans syskon fortsatte driva gården. Det var alltid lika roligt att få vara bland korna och de andra djuren. Det var en varm sommardag och det fanns ingen fara för en liten flicka att gå ensam längs landsvägen. Men jag fick en tung huvudvärk. När jag kom tillbaka till sommarhuset, var det bara att lägga mig på soffan och försöka låta bli att kräkas. Jag tänkte att hatten var för tung. Det blev ansträngt för huvudet.

Så fortsatte det år efter år. Cyklade jag, fick jag huvudvärk, Spelade jag fotboll, vilket jag gjorde ett försök att göra, fick jag huvudvärk. I stort sett all form av ansträngning gav mig huvudvärk och ju äldre jag blev, desto mer slog ”migränen” till när jag aktiverade mig. Allt ifrån att brista ut i ett rungande, tårdrypande gapskratt som bubblade helt nerifrån magen kunde generera 3 dagars ”nästan migrän”, en gråtattack fick samma effekt. Raska promenader, löpträning, gå på gym.. allt, allt och åter allt: samma resultat – 3 dagars spränghuvudvärk. De gånger jag varit i norra delarna av landet och besökt en av mina allra bästa och närmaste vänner, Micke, så har det varit självklart att bege oss ut i skog och mark, gå fjällturer och det har alltid varit med en blandad känsla av stor glädje och skräck inför dessa turer: de har slutat med sprängande huvudvärk i dagarna 3.

Men jag bestämde mig tidigt att dessa begränsningar inte skall styra mitt liv fullt ut. Livet har liksom blivit en ständig balansgång för att hitta någon form av medelväg, känna av vart gränserna går, vad kroppen mäktar med utan att få den där fruktansvärda huvudvärken. Ibland har jag bara trotsat alla gränser och ”tagit smällen” efteråt för jag vägrar bli sittande begränsad p.g.a smärtan.

Folk säger ofta att jag ”alltid är glad” och det kan ju vara sant. Jag är oftast det, men de upplever mig sällan eller aldrig skratta ett rungande, hjärtligt skratt så tårarna rinner. Sitter vi ett sällskap t.ex ute efter jobbet och småpratar, äter och har trevligt, brukar det oftast generera någon anledning till att skratta och där kan jag nog ändå ha ”gett upp” i de flesta fall och skrattar gärna, men inte så rungande jag skulle vilja. Det handlar om att väga vad som är värt sprängande huvudvärk och inte. Samma med gråten, där har jag också tvingats hitta ett sätt att pysa ut det ledsna på ett sätt som inte slutar i 3-dagars skallevärk. Ibland är det svårt att undvika, förstås.

Otal gånger har jag anslutit mig till gym för att träna. För att få effekt, bör man ta i och anstränga sig en del. Ja, ni kan ju ana hur de dagarna slutar de 3-4 dagar i veckan som jag gått. Det har faktiskt hänt att gymträning har funkat utan smärta, men fåtal är de gånger. Det har gjort att träning inte har varit roligt. Jag har tränat med personlig tränare, utan personlig tränare, jag har tränat intensivt och hårt, jag har tränat med uthållighet men med mindre fysisk påfrestning. Inget har funkat rakt igenom.

Jag gav mig på att hoppa hopprep. Knappt 1 minut och 3 upprepningar – knappt 3 minuter totalt. Gissa vad resultatet blev? Inte ens en sådan enkel sak fungerar. 3 dagars dunkande huvudvärk.

Jag har sedan barnsben önskat få lära mig dansa. Det är en dröm jag fortfarande när. Men vem vågar lägga några tusen spänn på kurser som kanske inte kan genomföras? Med drömmande blick får jag fortsätta titta på dans och njuta av att andra kan och visar upp sina vackra rörelser.

Genom åren har jag försökt med det mesta att bli av med huvudvärken. Akupunktur, som hjälpt för stunden, avslappningsövningar, stretching för nacke/huvud, en period för flera år sedan fick jag till massör 1 gång i veckan och det funkade (men inte för plånboken), läkare har skrivit recept på migränpreparat – som gett mig mer värk i stället. Diverse huskurer och egna kurer. Enda gången jag fick hjälp, var när vi bodde i Japan. Men det preparatet finns inte här och det var 1979. Det var någon naturläkare som kunde sin sak. Västvärlden har mycket att lära av de gamla naturmedicinska kunskaperna.

Att ha någon form av begränsning, gör att man blir otroligt kreativ i att hitta lösningar – eller vägar att gå för att ändå kunna vara aktiv. Ibland måste jag bara strunta i begränsningarna och gå över dem. Ibland fungerar det men oftast inte. Mitt sjukskrivningskonto är ändå lågt för jag vägrar vara hemma så länge jag inte är smittbärare, kräks eller har feber. Jag har lärt mig hantera huvudvärken på ett sätt som gör att jag ändå kan arbeta. Där går en stark gräns: jag stannar inte hemma från jobbet om det inte är absolut nödvändigt. Om skallen spränger, då säger jag bara på det jobbet och då vet alla att jag går lite på halvfart utan att arbeta mindre eller sämre. Det syns oftast bara i mina ögon, att jag ser trött ut.

Det är inte alltid det syns på en person att han eller hon lever med en begränsning. Många tror att en fysisk begränsning måste synas i form av en rullstol, en amputerad arm eller annat synligt men en begränsning kan vara sådant som inte syns på utsidan. Genom åren har jag lärt mig finslipa på detaljerna för att kunna ha ett så aktivt liv som möjligt och det är få som känner till att jag lever under dessa begränsningar av aktivt liv och därtill håller jag mig till mina promenader, både långa och korta, raska och halvraska med känselspröten på full aktivitet för att känna av hur raskt jag klarar att gå för stunden.

Lever Du med begränsningar i livet som inte syns men som ändå påverkar Dig? Hur hanterar Du det?

En kommentar till “Att leva med begränsningar”

  1. Micke Linux Google Chrome 58.0.3029.83 skrev den 19 Jun 2017 @ 06:46

    Att du tagit ”så stryk” av besök med mig är ju inte bra. Har nog inte fattat att det varit så här illa.

    Jag har ju gjort valen att gå med ut. Att sitta stilla och låta mig begränsas i allt, är ju inte min grej, så att säga :happy_tb: För mig är det ju viktigt att leva också, att göra det jag kan och orkar men också att stundom tänja på gränserna. Ibland går det ju bra, andra gånger inte. Jag har ju trots allt haft underbara dagar när vi varit ute och gått och vandrat och hittat på saker och det skulle jag aldrig vilja vara utan :wub_tb:

Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php