Maj 07 sön 2017

Det där med att träna

1994 klev jag första gången in på ett gym, fast besluten att bli fysiskt hälsosam. Det var inte så att jag satt inne hela dagarna och inte gjorde något. Med 3 barn under 5 år kan jag lova det var fullt upp i lekparken, i hemmet, ute i naturen, ja överallt där det krävs att man skall roa och lära barnen om livet, om leken, om naturen.

Men jag tänkte göra det där lilla extra.

Det fanns ingen som visade hur maskinerna fungerade, hur jag bäst skulle använda frivikterna. Det blev att klura ut allt på egen hand. Det gick så där. Men det tog inte många månader innan jag upphörde med att ”lyfta skrot”. Dels märkte jag ingen förändring någonstans på lilla kroppen i form av starkare muskler, mer fasta detaljer, dels fann jag inte att jag mådde bättre på något vis.

Till och ifrån genom åren har jag gjort nya försök att gå på gym. Jag har haft personliga tränare, nya gymkamrater som vänligt korrigerat när de sett att jag gjort fel och varit ödmjuka vägledare. Jag har slitit, svettats, haft muskelvärk och gjort allt rätt, gjort allt fel, gjort rätt igen men jag har aldrig fått resultat.

Spinningen är nog det roligaste jag sysslat med som är kopplat till gym och det körde jag intensivt från 2007-2008 men fick upphöra på hösten då cytostatikabehandlingarna till sist slog ut mig. Jag gjorde ett försök att komma igång igen – envis som en ilsken pitbull – tidigt våren 2009 men min kropp var inte lika redo som mitt huvud och viljan. Sedan dess har jag inte kommit igång igen med spinning.

Men träning på gym har jag försökt med om och om genom åren men det enda som skett är att jag känt mig allt annat än vad tränare säger att man gör; känner sig glad, pigg och positiv. Träningen för mig skapade en oerhörd stress. Senast var i höstas. Efter 2 månader gav jag upp. Det var med stress jag gick dit och det gav mig inte det där påstådda glädjen och sköna känslan när jag var klar med ett rejält svettigt pass. Det gav sprängande huvudvärk och illamående, som alltid.

Igår kväll roade jag mig med att titta på träningstips på youtube. Det var väl etablerade tränare både på elitnivå och de som gav tips om hemmaträning för de som av olika anledningar inte har möjlighet att komma till gym. Det var roande att höra deras olika syn på träning, vad som är måste och inte, vad man skall äta och inte vilket fick mig att klicka vidare på klipp där näringsfysiologer och andra matkunniga sa sin sak. Även där var det olika tankar kring mat och träning.

Kontentan av denna information fick mig att tänka att jag kan inte ha fel i att; äter man rätt (alltså efter den berömda kostcirkeln som jag växte upp med) och röra sig i förhållande till hur mycket man äter så mår man nog rätt bra. Äter man regelbundet i portioner anpassade efter dagens aktiviteter, så bör man kunna hålla sig ganska så hälsosam. Att träna behöver inte vara svårare (för de som kan och har möjlighet) att ta promenader, ibland kanske lite raskare än söndagsflanering, åker man kollektivt till och ifrån jobbet, kan man göra klassikern: kliva av en hållplats före man behöver, ta trapporna i stället för hissen. Jag är övertygad om att den bästa träningen är den som sker i vardagen i det naturliga rörelsemönstret. Jag säger inte att det är fel med gymträning, för det finns de som verkligen trivs med att slita ett par pass i veckan, som verkligen mår bra av det och ser resultaten de önskar. Men för oss som aldrig hittat till den glädjen, resultaten vi hoppades och ”må bra”-känslan som kan uppstå efter ett träningspass – för oss finns ingen anledning att gå till gymmet och känna stress, prestigepanik och känna oss nedslagna över att inte lyckas med den formen av träning.

När det gäller viss form av övervikt – och då talar jag om den övervikt som inte är hälsovådlig (det är inte farligt att ha några kilos övervikt. Det är skillnad på övervikt och fetma) så har jag insett vad som till och ifrån skapat mina extrakilon. Med en blick i backspegeln och reflektion över livet, så har perioder av övervikt alltid tillkommit när jag levt under långvarig känslomässig stress. Men så snart orsaken till den formen av stress lagt sig, ramlar kilona av mig igen till den nivå där jag trivs bäst. Det har inte spelat roll hur jag ätit (dieter eller inte) så har kroppen stenhårt hållit fast kilona och jag har stressats ännu mer eftersom jag inte förstod varför jag gick upp i vikt. Det skapade en ond cirkel. Men nu när jag förstått sammanhanget, är det lättare att förhålla mig till de kilon som åter bundit sig vid mig.

Gällande vikten, så handlar det för mig om trivsel och inte om att vara ”smal och vacker” för lyckan ligger inte i det – inte för mig i alla fall. Det handlar enbart om välmående, att trivas med mig själv. Kurviga kvinnor är otroligt vackra och jag har önskat många gånger att jag skulle trivas själv med att vara mer kurvig, ha några kilo extra på kroppen men av erfarenhet, efter många års till och ifrån övervikt om max 20 kilo, så vet jag vad min välmåendevikt är.

Vi måste våga lyssna till oss själva mer än vi lyssnar till omgivningens krav på ”smal-lyckan”. För hur kan vi vara lyckliga om vi är smala enligt konstens alla regler, om vi inte mår bra med det? Hur man vi vara smala med en kropp som är skapad för att väga lite mer än ”normen” säger? Var och en av oss har olika syn på kroppsideal, vad som passar för just mig. Vi har alla olika typer av kroppar som passar för olika typer av vikt. Vi måste släppa stressen gällande vikt och utseende för den stress det skapar – vilket det gäller man eller kvinna – kan skapa en större ohälsa än några trivselkilon och osvarvade biceps än något annat.

Nu närmar sig också strandhetsen: ”Kom i form för stranden”, ”Skaffa strandkroppen på bara 4 veckor” etc – som om alla kroppar inte vore välkomna på stranden. Inför sommar, sol och bad och strandkropp kan jag bara säga:

Glad sommar önskar jag Dig och Din kropp, precis som ni är!

Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php