Apr 28 fre 2017

.. och ändå låter man dagarna gå

Det är så lätt att tänka, när man får ett besked om att någon man känner, inte längre finns, att man skall ta tag i livet, göra allt det där man vill göra.

Inom loppet av ca 6 månader har tre dödsfall inträffat. Det senaste bara för ett par dagar sedan. I februari kom ett telefonsamtal från ett för mig okänt telefonnummer. Mannen presenterade sig och sa vems bror han var och då förstod jag att något hänt.

En väninna som bor i en annan del av landet, hade hittats utanför jobbet av kollegor som påbörjade hjärt- och lungräddning. Dock utan framgång. Det hade skett någon vecka innan samtalet men det var då som först brodern kommit in i hennes lägenhet. Han hade hört mitt namn vid flertalet tillfällen och fick igång väninnans telefon och hittade mitt nummer där. Det kom som en chock. Vi hade haft kontakt bara några veckor innan.

För ett par dagar sedan kom ett telefonsamtal till mig när jag var på jobbet. Den som ringde frågade om jag visste vad som hänt en annan väninna, även hon i en annan del av landet. Jag hade ingen aning men under dagen tog jag kontakt med en gemensam väninna och inte heller hon visste vad som hänt – bara att det hänt… att vår väninna var död.

På kvällen tog jag kontakt med sambon som berättade att väninnan kvällen innan drabbats av en stroke på jobbet och hennes liv gick inte att rädda. Hon blev bara 49 år.

De senaste dagarnas chock av ännu ett oväntat dödsfall har de där tankarna kommit igen: Varför är vi inte bättre på att anamma nuet? Gå den där danskursen man funderat på i ”hundra år”, gått språkkursen eller varför inte målarkursen eller lärt sig teckna? Varför inte ta upp kalligrafitextandet igen eller rycka tag den som får hjärtat slår extra och se honom/henne djupt i ögonen och säga: ”Du får mig att le, mina tankar tänker bara på Dig och bara tanken på Dig får mitt hjärta att rusa av lycka.. vad säger Du? Skall vi göra något åt detta?” Varför inte boka den där resan man haft fundering på ett tag? Eller varför inte byta jobb eller läsa till något nytt yrke? Kanske gå i pension 4 år före man egentligen tänkt gå…

När chocken lagt sig, när dagarna på något vis ändå återvänder till vardagslunken – då sitter vi där och käkar vår falukorv med makaroner, potatis till pannbiffen och zappar oss fram genom TVs urtrista utbud av gamla repriser. Vi har våra liv att leva, vi har våra dagar fyllda av arbete och ledighet, sorg och glädje, oro och frustration.. vi har våra dagar av goda vackra ord men också av konflikter.. vi går in i vardagslunken och glömmer snart bort att vi är dödliga.

Vi låter dagarna gå som om inget har hänt och missar kanske att ta tag i livets verkligen lycka. Är det av bekvämlighet eller är det av feghet i vissa fall? Eller modet kanske sviker oss när vi äntligen får en möjlighet att ge uttryck för något som kräver mod…

Vi låter dagarna gå när vi borde vara bättre på att ta tillvara dem…

En kommentar till “.. och ändå låter man dagarna gå”

  1. Micke Linux Google Chrome 57.0.2987.132 skrev den 30 Apr 2017 @ 06:46

    Tråkigt det där! Hade ju mycket kontakt med henne tidigare med.

    Det är nog en kombination av allt du räknar upp. Kan vara så man tycker att de dagar man har är rätt så bra också..

    Vi var ju ett gäng som höll kontakten där – det gäller ju också hon i februari. Visst kan det vara så att vi är rätt nöjda med livet som det är och därmed inte gör något åt de tankar vi har om vad vi önskar mer – ändå dyker tankarna upp på allt man önskar man vågade, vill och önskar när det smärtsamma sker.. Men det är väl så vi är funtade, så det skall vara att ibland kommer reflektionerna för att få oss att kanske göra något mer..

Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php