Apr 14 fre 2017

Motgångarnas goda bieffekt

Många går igenom livet relativt smärtfritt medan andra möter diverse motgångar lite nu och då. Hur vi tacklar dessa motgångar, är också olika. Några blir sittandes bittra och klagande, ifrågasätter varför just de ”alltid” drabbas av svårigheter och stannar liksom i växten där och det slutar med att de blir relativt ensamma för ingen orkar med dem och deras gnäll i längden.

Några stänger ute motgångarna och förstår inte varför de bryter ihop av stress som de inte upplever och bär på en enorm börda genom livet, där kroppen fylls med smärta och själen är tung och ingen läkare i världen hittar något fysiskt fel och man förnekar att man någonsin upplever problem på något vis.

Andra välkomnar motgångarna och ser dem som en drivkraft att växa som människa.

För många år sedan sa jag till en god vän: ”Tack och lov för dessa underbara motgångar i livet” och han skakade på huvudet och förstod inte alls vad jag menade. Jag förklarade för honom hur jag menade: Utan de motgångar jag haft, utan de hinder som stått i min väg genom livet och utan vissa människor som varit svåra att ha i mitt liv på olika sätt, så hade jag aldrig varit där i livet jag var just då. Att möta problem både i stort och smått, haft med svåra människor att göra hade tvingat in mig i olika situationer där jag själv agerade på sätt jag inte kände igen som ”jag”. Jag lärde mig längs vägen att ifrågasätta mig själv och mitt agerande, som ibland var svar på andra människors beteende, och jag lärde mig mycket om mig själv och rannsakade både mig själv, min omgivning och började lära mig saker av det jag mötte.

Ju mer jag insåg att motgångar av olika slag faktiskt var min skola i livet, desto mer kunde jag också börja sortera i mitt liv, ta lärdom och komma till ro, både själsligt och fysiskt. Jag lärde mig att jag inte behövde straffa mig själv för andras sätt att vara emot mig, jag behövde inte ta på mig de ord och de epitet andra la på mig, skuld som var deras… men främst inse att de som på olika sätt var mer eller mindre elaka, faktiskt var de som hade de stora problemen. Inte jag. Någon sa att det kanske till och med handlade om avundsjuka gentemot mig! Chockad undrade jag vad det kunde handla om, för jag kunde inte se att det skulle finnas något att vara avundsjuk på.

Jag lärde mig mer och mer att låta motgångarna i livet få mig att växa som person; vara mindre fördomsfull, vara mindre ”hatbenägen” mot dessa som drev mig mer eller mindre ”till vansinne”. Jag lärde mig att se på mina motgångar som mina vänner, likt kunskapsrika kloka män och kvinnor som ville mig väl, ville lära mig något om både livet, mig själv och andra. Det blev lättare och lättare med tiden att rannsaka och sortera i motgångarna, att inte ta på mig dem som ett känslomässigt ok som tyngde ner mig. Jag tittade på dem, jag ifrågasatte vad jag kunde göra och inte göra åt det jag mötte i livet och sorterade bort det jag inte kunde åtgärda och åtgärda det jag kunde göra något åt.

1995 läste jag en devis: ”Acceptera det Du inte kan förändra, förändra det Du kan och var förståndig nog att inse skillnaden”. Det tog ett litet tag innan polletten föll ner men när jag förstod dess innebörd, öppnades en helt ny värld för mig. Det har sedan dess varit min ledstjärna.

Att kropp och själ hör ihop, är något vi vet sedan urminnes tider. För ca 1 år sedan fick jag själv uppleva vad själslig smärta gör med kroppen. En äldre och mycket klok man började tala med mig om saker i mitt liv jag inte trodde påverkade mig. Med varsamhet och kärlek, började han fråga om vissa saker, han ställde frågor på ett sätt jag inte varit med om förut och plötsligt fann jag mig själv berätta om saker från mitt innersta. Efter att ha fått tömma ur mig det jag hade inombords, sa den kloke mannen: ”Nu skall Du se att Du inte kommer att ha så ont i ryggen” och klappade om mig. Jag hade aldrig berättat för denne kloke man att jag har (hade) ryggproblem!

Sedan dess är jag i princip smärtfri! Jag kan sitta länge bakom ratten utan problem, vilket jag inte kunde förut. Efter ca 30 minuter bakom ratten, började jag skruva på mig och hade sådan smärta att jag kände mig svimfärdig emellanåt. Att vara ute och gå i ett par timmar, är nu fullt möjligt, utan att känna en skärande smärta i rygg och ben som nästan gör mig paralyserad. Den stunden med den mycket kloke mannen, gav mig ett bevis på att själens smärta, om än gömd och glömd, kan ge oss kroppslig smärta.

Kanske kan just Du tänka om och se Dina motgångar som gödsel i stället för ett tungt ok att bära. Vi har så mycket att lära oss genom motgångar. Utan de motgångar jag haft, utan de människor jag mött på vägen – både bra och mindre bra människor – hade jag inte varit där jag är idag. Så ett stort tack till allt och alla jag mött!

Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php