Mar 22 ons 2017

Ett dygn med tystnadspliktens svårighet

Som patient är jag extra observant på hur personal på en vårdavdelning hanterar sin arbetssituation. Det är intressant att ur ett patientperspektiv betrakta kollegorna som arbetar. Kollegor jag inte känner för att vi inte befinner oss på samma arbetsplats, när jag är i tjänst. Vi har bara samma arbetsgivare.

Jag är just hemkommen efter ett dygn på sjukhuset. Det första jag tänkte på, var ett mycket väl bekant problem: tystnadsplikten. Den är A och O i alla lägen, men ibland svår att få till, speciellt när det är fler än 1 säng och patient på en sal. Vi hade samtal om detta när jag jobbade i Göteborg, där de stora salarna är 4-bäddars. Hur gör man för att få till tystnadsplikten?

Det vi försökte leva efter i Göteborg, fungerade inte alls här. Jag har nu legat på en 3-bäddars sal. I Göteborg försökte vi ta för vana att tala lågmält och vara nära patienten utan att för den skull vara påträngande, men bara så nära och lågmälda att ingen annan på salen hörde, mer än den som skulle höra. Personalen där jag varit ett dygn, hade inga problem med att tala högt och gärna mitt i salen! När nattsköterskan kom för att presentera sig, sa hon samtidigt högt och tydligt: ”Det ser ut som om det blir ett cykeltest för Dig i morgon, Majsan” och jag tänkte ”Du… de hörde nog inte längst ner i korridoren. Kan Du ta det en gång till och gärna lite högre?” men jag svarade något lågmält ”jaha.. ”

För mig är tystnadsplikten av stor vikt. Den är helig.

Något annat jag tänkte på var att det tydligen inte fanns särskilda besökstider för anhöriga och vänner eller tanke på att kanske be högljudda anhöriga dämpa sig lite för att visa hänsyn. Vi var 2 kvinnor på salen och maken till den andra kvinnan var där hela dagen, så kom hennes bror och de var inte precis lågmälda (de var i ålder 40-50 år) och pratade högt och brett om allt och inget, skvaller och sjukdomar. Jag var inte ett dugg intresserad av det, så jag lämnade salen i väntan på att äldste sonen skulle komma med lite saker jag bett om, samt att han skulle hämta bilen på norra arbetsplatsen eftersom det blev ett akutfall att ta sig till lasarettet. Tack och lov hittade han hörlurarna till telefonen.

Jo, det där med besökstid var det. Där jag har arbetat på sjukhus har besökstiderna varit mycket strikta: T.ex 11-19. Enkelsal kan man få extra tid på beroende på vad man ligger inne för. Brodern till denna kvinna som låg på samma sal som jag, gick väl vid 19-snåret. Jag gick ut och tog lite kvällsfika, kvinnan och maken gick ut betydligt senare. Jag passade på att göra mig klar för att bädda ner mig, läsa en stund innan lampan skulle slockna, men maken stannade kvar till 21.45! Inte ens när jag släckte för att sova, gick han och det tycker jag inte är okej. I morse dök han upp ungefär mitt i morgontoalett för oss: 08.30! Okej, han sov i anhörigbostad, men vi kan väl för sjutton få vakna och klä oss innan anhöriga lufsar in i salen.

Nu är jag inte så buskablyg och hade för all del varit uppe tidigt och duschat och klätt mig, men ändå… jag var ju ändå trött på att återigen hamna på sjukhus för något man inte kan hitta orsaken till. Just när det gäller kramper i hjärtats omkrets, så tar det i alla fall på mina krafter. Även om jag fysiskt kände mig pigg, så var jag ju faktiskt trött och ville bara vila. Kunde inte anhöriga ta hänsyn till att det inte bara är sin egen anhörig som ligger på sjukhus utan det finns fler?

Att behöva lämna salen för att få lite lugn och ro – vilket inte var så lätt för halvdöva äldre satt och tittade på TV med hög volym för att kunna höra – eller tvingas ha på hörlurar och musik för att slippa höra vårdpersonalen samtala högt och tydligt om en inneliggande planering, sjukdom med mera som inte är för mina öron – det tycker inte jag är okej. Jag ville bara luta mig tillbaka och sova en stund, vila huvudet, vila kroppen.

Att avvika från lagen om tystnadsplikt är ett brott som kan ge både böter och fängelse. Hur skall vården lösa problemet med att det är svårt att leva upp till tystnadsplikten? Hur gör ni på er arbetsplats? Det vore intressant att se om fler uppfattar problemet med att ”alla” kan höra vad vårdpersonalen pratar om till sina patienter, information som inte rör någon annan än just patienten och ev. dennes anhöriga.

2 kommentarer till “Ett dygn med tystnadspliktens svårighet”

  1. Anna Windows NT Mozilla 11.0 skrev den 25 Mar 2017 @ 18:29

    Ja, det är svårt det där var gränsen med tystnadsplikten går. Och var gränsen ska tas. Och jag kan hålla med dig om, att är det en sal med fler patienter i och en släcker lampan och gör kväll… Visst borde man ha lite vett i skallen då?

    Krya på dig! :wub_tb:

    Gränsen för tystnadsplikt är knivskarp, Anna. Allt som har med en patient att göra, får inte omtalas på ett sådant sätt att icke berörda kan höra.

    Det finns nog besökstider på de flesta avdelningar, i alla fall där jag har arbetat genom åren, men här tycktes det inte finnas besökstider eller vett i skallen på anhöriga som inte kunde gå ifrån avdelningen runt 19-tiden, som är den klassiska tiden på de flesta avdelningar och sjukhus runtom i Sverige.

    Tack, Anna. Jag är betydligt piggare igen :wub_tb:

  2. Anna Windows NT Mozilla 11.0 skrev den 25 Mar 2017 @ 18:29

    Edit: Förr i tiden så fanns det ju speciella besökstider, då anhöriga och vänner fick komma på besök. Borde finnas kvar!

Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php