Jan 04 ons 2017

Vädrets makter

Vår, sol, värme och sommar. En vacker brittsommar eller en höst i vackra färger, hög luft och lätt kyla. Det är helt okej väder för mig. Mina favoritårstider är vår och sommar.

Men på något vis älskar jag också årstidernas skiftningar. Det är så livet är: skiftande.

Något som alltid fascinerat är de enorma krafter som vädret kommer med. Det kan vara hällregn, storm/orkan, snö som driver ner, ja alla former av väder som orsakar mer eller mindre katastrof. Nu menar jag inte katastrof så att folk drabbas av elände så som skada eller dödsfall, men fenomenet i sig som slår ut allt i samhället.

El är ju något som alla behöver. Men tystnaden som uppstår när elen tystnad – allt surr man vanligtvis inte tänker på är där, försvinner. Då hör man hur tystnaden låter på riktigt.

Snöstorm som orsakar att bilarna får stå hemma, hur folk pratar med varandra på gator och torg, folk som inte känner varandra. Ett minne jag bär med glädje, är vintern 1995/1996 och vi bodde 10 mil utanför Göteborg. Det var snöstorm och jag fick kämpa med näbbar och klor för att alls få upp ytterdörren. Vi var alla insnöade. När vi väl kom ut, var det en öronbedövande tystnad ute. Inga bilar, inga bussar… men alla som var ute och gick – vi pratade med varandra. WOW! liksom! Det är märkligt vad katastrof gör med oss, hur det för oss närmare varandra.

Att sitta inne och lyssna på hur vinden viner utanför fönstret just nu, har sin tjusning. En del tända värmeljus samt blockljus skapar den stillsamma känslan inne medan halvstorm och snö piskar ute.

Det fick mig att tänka på en resa jag gjorde för ett år sedan över Hemsedal. Det var i mitten av januari och jag skulle tillbaka till jobbet på norska västkusten. Mörkret hade sänkt sig över Norge och jag närmade mig fjällpasset i Hemsedal. Snön låg djup och det blåste upp en del. Ju högre upp jag kom desto mer blåste det. Snöröken omgav mig, det gick inte att se annat än en vit vägg och det var blankis. Väl medveten om att det kunde bli en stängning av fjällpasset, valde jag att fortsätta köra. En långtradare som låg framför mig, valde att stanna, en bilist bakom mig gjorde samma val. Bilen körde jag i ca 20-30 km/timmen, sakta, sakta genom snörök och blankis. Vinden tog tag i bilen flera gånger och jag övervägde att stanna.

Samtidigt visste jag att jag kunde bli fast i väntan på att vädret skulle mojna och vädret kunde jag inte rå på och det kunde ju ta dagar! Så där rullade jag upp för Hemsedal, över toppmassivet och ner på andra sidan. Aldrig har jag varit så totalt koncentrerad bakom ratten. Det var med skräckblandad förtjusning jag gjorde den resan över passet. Det var verkligen Hemsedal och jag mot vädrets makter. Det var bara vi två. Inga andra bilar, inga andra människor. Bara Hemsedal och jag.

Så snart jag kommit ner på andra sidan, var det barmark och vindstilla.

När jag 1 mars åkte tillbaka hem igen, var det ett annat Hemsedal som välkomnade mig:

Det blev ett par turer över Hemsedal under våren 2016 under betydligt bättre väder.

Men visst är det något speciellt med vädrets makter. Jag hade 2.5 km att gå till jobbet i Norge, en promenad jag tog i alla väder; regn, solsken, snöstorm. Vid de värsta vädren var det oftast någon som stannade och plockade upp mig. Men det är en viss känsla att vara ute och möta ”ovädret”, att trotsa det och påminnas om att inte ta allt för givet. Att det finns sådant vi inte kan kontrollera och bara kan böja oss inför.

Vädrets skiftningar är fantastiska, även om de också kan ställa till med en hel del kaos. Men å andra sidan; vi har varit duktiga på att bygga upp ett samhälle som inte lever sida vid sida med naturen och därmed riskerar vi att bli mer sårbara vid oväder.

Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php