Dec 31 lör 2016

Kvinnors kamp mot fega män

I långliga tider har kvinnor fått kämpa för sin rätt till att leva. Det har varit kamp för att föda barn som ogifta mödrar medan de gifta männen, de som blivit fäder med dessa kvinnor de lekt med, dragit sig tillbaka och förnekat all inblandning eller skylt på att kvinnan förhäxat honom och förfört, ja, näst intill våldtagit mannen.

Kvinnor har kämpat för att få ärva sina föräldrar utan att någon make skulle vara överförmyndare över arvet, kampen för att driva företag, att få rösta, utbilda sig, leva ett självständigt liv. En kamp om att få klä sig som hon vill utan att bli kallad både det ena och det andra, kampen för att inte våldtas av sin make/sambo, kampen för att inte bli kallad slampa så fort maken/sambon – eller någon annan i samhället – inte gillar kvinnans göromål som kan vara att klä sig vackert, lägga en enkel make up, prata med en manlig släkting eller god vän.

Kampen för att ha rätten att vara människa har varit lång och snirklig genom årtusenden och lär fortsätta.

Jag tillhör den kvinnliga kategori som med all säkerhet skulle gå i bräschen tillsammans med Elin Wägner, Selma Lagerlöf med flera. Det var en kamp som var på riktigt, en kamp som jag tycker spårat ur på många sätt. Men jag driver min kamp på mitt sätt, utan att för den skull kasta mig in i klubbar för inbördes beundran så som politiska kvinnogrupper etc. Jag driver min kamp här och nu, i mitt vardagsliv och jag hoppas det på olika sätt kan påverka andra kvinnor att ta ställning för sin rätt. För hur det än är, så är det bara vi själva, jag som enskild individ, som kan påverka hur det ser ut för mig på arbetsmarknaden, i hemmet och familjen. Jag måste själv våga stå upp när det blåser, när en potentiell arbetsgivare inte accepterar att jag är en kvinna som vet vad jag vill, som bekostar utbildningar på egen hand.

Det senaste exemplet på en feg man gäller en tjänst jag sökte. Det började med att jag skickade runt några intresseanmälningar för att tala om att jag fanns tillgänglig. Det var i våras och under sommaren, när jag beslutat att inte jobba i Norge på ett tag. Min hälsa behövde tas omhand och det kunde jag göra bäst på hemmaplan.

En arbetsplats som hade bra rykte, ur kundperspektiv, var en arbetsplats jag valde att skicka min intresseanmälan till. Några få dagar senare ringde min äldste sonen svärmor, utan att veta att jag sökt kontakt med den arbetsgivaren, och talade om att det fanns en annons ute hos dem! Jag ringde till ansvarig och fick ringa några dagar innan jag fick napp. Denne person var på semester men hade tjänstetelefonen tillgänglig. Där började jag fundera lite…

Jag förklarade läget, vem jag var, skulle jag söka tjänsten eller räckte min redan insända anmälan?

Några dagar senare ringde vederbörande om talade om att de ”var mycket intresserade” av att träffa mig. Med mina referenser och erfarenheter var det en självklarhet att de ville träffas. Kunde jag komma om 4 dagar?

Jag gick dit, satte mig att vänta och snart kom vederbörande och mötte mig. ”Åh, Dig känner jag igen” sa denne. Fundering två – vad var hon ute efter? Vi har aldrig träffats, men jag svarade inte på annat sätt än med ett leende. Vi gick upp en trappa och jag blev visad till ett rum dit snart också VD’n kom in i. En glad, till synes positiv och engagerad man. Jag började ana att det var en plats jag inte skulle vilja arbeta på. En stridsvagn med stort ego känns igen på mils avstånd, hur nyanserat det än kan vara.

Samtalet gick bra, han ställde frågor, jag ställde frågor och vi förde en dialog som sig bör. Det kom en fråga jag aldrig fått förut: Hur såg det ut med sjukfrånvaron för min del? Fick han alls ställa den frågan? tänkte jag men svarade med blicken fast i hans: ”2008 var senaste sjukfrånvaron” svarade jag vänligt.”VAD? 2008? Är Du sann? Jag är sjukskriven oftare än så” svarade han överrumplat och tittade på sin kollega som varit min kontakt. Men så kom nästa: ”Inga utmattningssymtom?” och mitt svar blev lika lugnt som jag kände mig: ”Nej” men han gav sig inte. ”Inga alls?” och mitt svar blev fortsatt nej.

Vad var han ute efter?

Samtalet gick vidare och så sa jag att om tjänsten skulle tillfalla mig, så behövde jag veta att det var okej att få ledigt 4 dagar i september då jag går en utbildning där det är dags för att mötas på skolan. Han tittade på mig lite överraskad och frågade om den utbildningen, vad den går ut på. ”Det är en utbildning i personlig utveckling där också ledarskap och gruppdynamik ingår” svarade jag.

Det blev iskallt i rummet. Då visste jag att han inte var intresserad av att ha mig där, medan kollegan var det. Kollegan, en kvinna, tittade på honom med lätt skrämd blick, flackande emellan honom och mig. Med behärskat lugn och ett försök till ett nu påklistrat leende, frågade han lite om utbildningen, hur jag tänkte använda ledarskapet. Utan att släppa hans blick, svarade jag lugnt leende att det handlar om att leda mig själv i min personliga utveckling, i mitt arbete som kan generera att jag gör ett ännu bättre arbete. ”Det är ingen dussinkurs en eftermiddags som arbetsgivare skickar folk på där man får höra att man skall tänka positivt och ta kontroll över sina tankar. Detta är ett arbete som går på djupet där vi också får en del uppgifter att göra, att lämna in och vi träffas 5 gånger på 2 år

Han tittade flackande på mig och sin kollega och han tycktes få behärska sig ordentligt när priset på min utbildning skulle frågas om. ”Det låter som en dyr utbildning….. ” sa han till slut och tystnaden krävde ett svar. Eftersom det är en privatsak, så svarade jag lugnt: ”Ja, den kostar en del”.

Han avrundade snabbt samtalet och lovade att de skulle höra av sig senast måndagen veckan därpå. Det var bara 4 kallade, hade de informerat mig. När man är på intervju, brukar man visas runt på arbetsplatsen. Det han gjorde var att klart och tydligt visa vad han ansåg om en kvinna som inte backar: ”Vill Du se Dig omkring där nere, får Du gärna ta en runda”. Nonchalansen kunde han inte behärska. Iskall stridsvagn som skulle eliminera en kvinna som inte går att hunsa med.

Det kom inget samtal som utlovat och jag sökte den kvinna som var min kontakt. Efter 2 dagar kom ett sms om att det var förhalat ett par dagar. De hade kallat in fler för intervju. Inget samtal – bara sms. Vågar man inte konfrontera? Vågar man inte ta emot eventuella invändningar? SMS!!

Jag hade bestämt mig för att inte ta tjänsten som jag fick den och jag hade en känsla av att kvinnan försökt förmå honom att anställa mig. Mycket bred erfarenhet, extremt bra referenser och betyg, lugn, backar inte i krissituationer, bekostar utbildning själv som genererar en ännu bättre arbetstagare. Han vill inte ha inbillad konkurreras. Uppenbarligen såg han mig som ett hot av en anledning jag inte förstår. Jag har aldrig haft för avsikt att bli chef, egen företagare, ta över en verksamhet eller styra mina kollegor. Mitt mål är att göra mitt yttersta för patientens bästa, ha ett gott samarbete med mina kollegor, alla yrkeskategorier. Jag är inte den som armbågar mig fram på arbetsplatsen utan jobbar på utan att egentligen göra någon ”big deal” av det.

Jag började genast ordna så jag fick annat jobb, det jag har i dag. När kvinnan från intervjun äntligen ringde, svarade jag inte utan ringde upp någon timme senare. ”Hej, det är Majsan. Jag var och skrev på ett bättre alternativ till anställning när Du ringde. Vad hade Du på hjärtat?” Det blev tyst i luren och sanningen får jag aldrig veta – sa hon det hon sa för att hon var så överrumplad över att jag vågade säga nej till en tjänst hos en arbetsgivare jag inte ville ha till följd av hans kvinnosyn? Eller sa hon det hon sa, för att det var beslutat? ”Jahaa…åh… jahaaa jo, jag ringde för att…. meddela att tjänsten gick till annan… ” ”Men så bra då, eftersom jag hittade något bättre. Lycka till med er nya medarbetare” svarade jag och vi tackade varandra och la på.

Denna arbetsgivare har jag i efterhand fått höra en del om. Det är stor omsättning på kvinnorna på arbetsplatsen, läkare som är så stressade att de inte ens vet varför de ringer upp en patient. En väninna till mig har sin läkare där och hon ringde upp min väninna enligt avtal men öppnar med: ”Jag vet faktiskt inte varför jag skulle ringa Dig. Kan Du uppdatera mig?En läkare jag tidigare arbetat med och vet att hon är extremt noga med allt som har med sina patienter att göra.

Varför vara företagare om man är rädd för kvinnor som vågar stå upp för sin sak? Många kvinnor nöjer sig, ”jag har ju ett jobb i alla fall” och accepterar skitstövlar till chefer. Fega män som tror de får konkurrens av en kvinna som är rakryggad och inte viker med blicken. Fortfarande måste vi kvinnor slåss för vår sak, att få vara de vi är, slippa vara kuvade under rädda och fega chefer. En chef med kurage strävar efter jämlikhet, gott samarbete, allas lika värde. En chef med kurage står upp bakom kvinnorna som vill vidareutbilda sig utan att se det som ett hot. Det var just när min utbildning kom på tal, som hans attityd ändrades.

Vad är det som gör att män anser att kvinnor, den delen av befolkningen som de verkligen behöver, skall hållas kort? Inte skall vara jämlik? Män vill ha kvinnor i sitt liv, men vill inte låta dem ha en position som ger dem kredit. Nu talar jag i generella termer, men ser vi hur det ser ut i världen, så får en man, som kommer långt i karriären och tjänar mycket pengar – han får en dunk i ryggen och ett ”bra gjort” medan kvinnan får höra att hon skall inte tro att hon är någon, man undrar hur många hon legat sig igenom för att komma till en välbetald tjänst – och det gäller också de bittra kvinnorna som strävar på, på golvet som i sin avundsjuka sprider falska rykten.

Vi kvinnor utgör ca 50% av jordens befolkning – men ändå måste vi fortsätta kämpa för våra rättigheter att få leva ett jämställt liv med männen.

Den tuffaste kampen gjordes av Svenska hem-kvinnorna som verkligen drev frågan tungt för de ogifta mödrarnas rätt att få vara ogifta mödrar, deras barns rätt att få ett drägligt liv utan att kallas ”oäkta” med mera, kvinnors rätt till företagande, till självständighet med mera.

Jag är ingen fanatiker i frågan men jag tar min kamp där jag behöver den. Jag väljer själv hur jag skall hantera livet. Jag väljer själv om jag kan tänka mig ett arbete hos en feg arbetsgivare eller om jag väljer bort och säger nej till honom, för ett bättre val. Jag väljer själv om jag vill stanna kvar på en arbetsplats som inte fungerar på ett gynnsamt sätt. Jag väljer själv om mannen i mitt liv får förnedra mig eller inte, jag väljer själv vilka manliga vänner som får plats i mitt liv och inte. Endast jag själv kan påverka mitt liv, men mina val kanske kan hjälpa andra att våga ta steget att ta kontroll över sitt liv, att inte nöja sig.

Hur det än ser ut idag, så har vi kvinnor fortfarande en lång väg att gå och en tuff kamp att strida för att de fega männen inte skall driva oss till galenskap. Vi kan bara fortsätta att välja bort dem för vi behöver dem inte i våra liv. Men de behöver oss kvinnor och för att få oss kvinnor, får de se till att rannsaka sig själva, ställa både stridsvagn och ego i förrådet och bli lite mer humana.

Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php