Nov 06 sön 2016

Varför har vi svårt att uppskatta oss själva?

Från att ha varit hårt inskriven i jantelagens ologiska ordning, har jag genom åren vuxit upp och vågat se att det är okej att duga – att jag duger och får vara någon.

Det är otroligt nedslående att leva ett liv i tron om att man inte får hävda sig, inte får tycka man är bra på något.. att ständigt se skamset ner när någon ger fina vitsord och en klapp på axeln för ett bra utfört arbete eller vad man nu får ros för. Vi går in i en självuppfyllande profetia om att inte vara god nog, att inte vara bra nog och kraven på oss själva sätts högt över all ork vi har.

… tills en dag när vi inte orkar längre.

När mina förändringar kom, var 1995. En livssituation krävde att jag fick be om hjälp att hitta rätt och det var då någon visade mig ett par rader som fick mig att bli mycket förvirrad. ”Acceptera det Du inte kan förändra, förändra det Du kan och ha förstånd att förstå skillnaden” Jag fick veta att denna devis används flitigt inom en viss typ av rehabilitering, men den fungerar i alla lägen i livet.

Det tog lite tid innan jag kopplade sammanhanget, men sakta sjönk det in. Jag kunde inte förändra andras syn på hur man får och inte får framhäva sig själv, men jag kunde förändra min egen syn på mig själv.

När det gäller yrkeslivet, har jag märkt genom åren att generellt har vi svårt att säga: ”Jag är bra på detta” utan att skämmas. Det skall på något vis vara fult att stå upp för det man kan, samtidigt som arbetsgivare skickar sina medarbetare på dussinkurser i hur man lyfter sig själv. Vi lär oss däremot inte hur vi skall visa att vi uppskattar oss själva när våra arbetsgivare spottar på oss och tycker att vi minsann bara skall hålla käften och göra vårt jobb.

I mitt arbete, där de största aktörerna inte på något vis, visar uppskattning i form av skälig lön som får folk att stanna kvar, en välorganiserad verksamhet som planeras logiskt med kontinuitet för både medarbetare och patienter, där man inte lyssnar på medarbetarnas önskemål om hur det skall vara för att fungera optimalt. I stället går vi tysta och tiger, mår dåligt och till slut hamnar vi i en situation där vi inte orkar gå till jobbet längre, tårarna rinner på vägen till jobbet, i smyg på toaletterna och på vägen hem.

Man kanske pratar med varandra i arbetslaget, men ingen tar steget och går, lämnar verksamheten… säger upp sig.. byter jobb. Man tar inte ansvar för sig själv och sin arbetskraft, värdesätter den inte… och till slut står verksamheten med x antal sjukskrivna p.g.a utbrändhet/livssituationsproblem. Där jag befinner mig just nu, är 11 helt eller deltids sjukskrivna, av lite drygt 30 medarbetare. Det är många! Ändå planeras arbetets schemaläggning på ett sätt som skapar otrivsel, en ”varken hackat eller malet”-situation trots att chefen är väl medveten om hur det behöver vara för att eftersom chefen själv just klivit in i chefsrollen från golvet. Det har planerats rakt emot vad medarbetarna skriker och när jag bara för någon vecka sedan fick besked om att jag är en av de drabbade, då rycktes mattan undan under fötterna på mig. I ett försök att på tu man hand få chefen att gå på den linje som är bäst för verksamheten, fick jag till svar att ”jag hade gärna haft Dig på plats som Du önskar, men jag vill att fler skall få njuta av Din service”.

Jag köpte inte argumentet. Visst gör jag ett bra jobb, för att inte tala om ett utomordentligt jobb och jag vet det och jag värdesätter både min kunskap, mitt arbetssätt och mina kollegors arbete – vi är ett genuint bra team – men att komma med ett sådant argument och på så vis riskera att bränna ut mig också, det är helt förkastligt.

Nu är jag inte den som är den. Jag har redan sagt upp 2 fasta tjänster – nu har jag ett vikariat – p.g.a otrivsel och arbetsgivare som inte tar vara på sin personal. Jag står i valet och kvalet hur jag skall göra nu: jag stortrivs med kollegorna, men inte med den utsatthet jag blivit försatt i. Stödet från kollegorna är underbar! Det lyfter mig och gör att jag orkar gå ännu en dag till jobbet- men den stress det medför – den kan jag inte leva med och jag har varit i kontakt med en f.d chef för att spåna lite angående jobb.. men jag har också ett annat äss i ärmen att ta fram igen.

Vi måste våga värdesätta oss mer, både privat och i arbetet. Det finns ingen anledning att gå till en arbetsplats och inte trivas, att känna att man inte har något val. Det finns alltid val, bara vi vågar. Vi måste stå upp för oss själva, vår kompetens, vårt värde, vår arbetskraft. En duktig yrkesperson, som också är en god kollega, får alltid jobb någon annanstans med goda referenser.

Varför är det så svårt för de flesta att sätta ett värde på sig själva? Det är inte så konstigt att många går och mår dåligt, både privat och i arbetslivet. Bara vi själva kan påverka vår situation. Bara vi själva kan fatta beslut och bara vi själva kan göra något åt det… Vi kan inte förändra andra och deras syn och sätt att vara men vi kan påverka vår egen syn på dem, på oss och situationen och med det kommer vi långt.

Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php