Jul 21 tor 2016

När musiken på ett plågsamt sätt,  aldrig tycks vilja ta slut

Att jag är allätare av musik, det är ingen nyhet. Att jag är hårdrockare i synnerhet – det är också gammal skåpmat. Musik på Larmtorget är lite av sommarens höjdpunkter och ofta är det bra artister och därtill också ”stora” namn som Lisa Miskovsky, Annelie Rydé, Patrik Isaksson, Tomas Di Leva, Louise Hoffsten och Dan Hylander bara för att nämna några.

I år har det varit tunnsått med lockande namn men Lisa Miskovsky var jag i alla fall och lyssnade på, även om det blev ganska monotont. Hon är en otroligt duktig artist men överraskade inget. För övrigt har jag tagit en runda på tisdagar och torsdagar- inte förra torsdagen… lyssnat på uttagningarna till Svensktoppen nästa och sedan gått hem igen.. det har hunnits med att byta några ord med någon bekant, ibland har vi gått i sällskap några väninnor…

Ikväll skulle vi ta årets första öl – i alla fall min första – och vi bestämde för att gå så fort jag duschat efter jobbet. Det kan vara svårt få plats på uteserveringarna när det är musik på torget och dessutom fint väder så det gällde att vara tidiga.

Vi satt helt i andra änden av uteserveringen, så långt det gick att komma från scenen och hade Larmgatan i ryggen. Vi beställda in den berömda plattan med korv, ost, chips och dipp samt varsin liten öl. Så länge det gick att småprata, så gjorde vi det – men volymen höjdes och därtill blev det som det brukar när vi sitter ute och det är musik: vi hör inte vad vi säger och måste skrika till varandra – ingen optimal situation.

Men men… någon vann uttagningen till Svensktoppen nästa och huvudartisten gick på scen och började. Jag kan ju tycka att välkomstapplåderna inte var så där över sig, men kanske var det fler än väninnan och jag som inte kände till artisten: Joel Alme. Vi försökte lyssna lite och jag sa helt kort att det låter som en Håkan Hellström-wanna-be och det blev mer och mer skränigt.

Huvudartisterna brukar ha ca 1 timme att spela och när vi trodde han gapat och skrikit 90 minuter och vi skulle gå hemåt, hade han spelat bara 40 minuter! Det säger en del om hur plågsamt det var att vara på torget ikväll, även om vi inte satt helt på torget utan inne på uteserveringen och långt ifrån scenen.

När jag kom hem var jag tvungen att googla på gossen från scenen, som visade sig vara lite äldre än en gosse och uppenbarligen spelat en del och har gjort sig ett namn. Men någon storfavorit blir han inte hos mig, hur duktig han än är. Man kan inte älska alla eller bli älskad av alla.

… och det var ingen höjdare att sitta där ikväll och ha en känsla av att musiken aldrig ville ta slut…

En kommentar till “När musiken på ett plågsamt sätt, aldrig tycks vilja ta slut”

  1. Micke Linux Google Chrome 51.0.2704.81 skrev den 23 Jul 2016 @ 07:39

    Jobbigt sånt där ja.. Sen tror tydligen många att högt=bättre musik

    De kan sänka volymen betydligt på sådana här utekonserter. Alla hör ändå. Det trista är att vi som satt på uteserveringen, var tvugna att vara tysta eller skrika åt varandra för att alls kunna föra ett samtal. Men vi vet ju det sedan tidigare och vi sa det, både A och jag, att vi får gå ut en kväll när det inte är uppträdanden (och helst inte en fredag :happy_tb: ) Vi vill ju sitta och småprata, njuta av lite god mat/snacks och kanske en öl eller ett glas vin och inte gapa och skrika till varandra…

Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php