Jun 21 tis 2016

Två gånger kvar

Två gånger, två år. Sedan är jag formellt utskriven från den svenska cancervården

Då har det gått 10 år sedan jag fick min cancer, opererades, fick behandling och återgick till livet som vanligt. Dag läggs till dag och vecka till vecka… månader blev år och vips: ”Vart tog åren vägen?”

Det var under min behandling som läkaren talade om att det skulle bli 10 års efterkontroller i stället för 5 år. Jag jublade! Ju längre man får gå på efterkontroll en gång om året, desto bättre och lättare att fånga upp eventuellt nya tumörer/spridning.

När jag 2012 flyttade till Göteborg, hade min läkare skickat remiss till kirurgen och det teamet för efterkontroll jag skulle tillhöra. Där sa läkaren att det var sista kontrollen. Göteborg hade backat och hade nu bara 1 års efterkontroll med ursäkten att man ansåg det överkvalificerat och onödigt med fler kontroller än så. Självklart gick jag i taket! Det handlar ju egentligen bara om att spara pengar och vem sparar man på då? Jo, oss kvinnor samt de fåtalet män som drabbas av bröstcancer!

Så fort jag kom hem, mailade jag min läkare här i Kalmar och frågade hur vi skulle göra. Svaret var enkelt: Jag skulle gå på mina ordinarie mammografier vart annat år som jag skulle kallas till i Göteborg, de andra åren däremellan skulle jag boka tid i Kalmar. 10 år var det sagt och 10 år skulle jag få!

Nu löste det sig genom att jag flyttade tillbaka hem till Kalmar för ett år sedan och någon extrakontroll hit behövde jag inte åka på. Det löste kroppen själv genom att jag en dag hittade en förändring, ringde och bokade tid i Göteborg det där mellanåret.

Alla kontroller har varit bra. Jag inväntar nu svar från den mammografiscreening jag gjorde igår. Orolig har jag aldrig varit. Inte ens förra året när läkaren hittade en förändring, försökte få till en biopsi innan jag gick därifrån. Men på ultraljudet hittade hon inte exakt vart förändringen var så det blev en screening till för att lokalisera. Min enda oro var att jag hade tid bokad till massagen men jag hade god tid på mig.

Ny screening, nytt ultraljud. Läkaren fick inte fatt i förändringen. Hon bad sköterskan starta upp ännu en maskin för att se ännu bättre och till slut vad jag tvungen att skicka ett sms till min massör att jag var tvungen att avboka tiden så där sent inpå när jag skulle vara där. Det fanns plötsligt inte en möjlighet att hinna, trots att jag från början hade nästan 3 timmar tillgodo… 3 timmar som bara försvann. Denna undersökning drog verkligen ut på tiden och jag hade väldigt dåligt samvete inför min massör, som plötsligt stod där utan kund. Tack och lov känner han mig tillräckligt väl och vet att jag inte skulle avboka tiden om det inte verkligen var något. Han har nog förlåtit mig för det.

Till slut sa läkaren att hon skulle ta screeningmaskinen till hjälp. Det är en galet ny och avancerat mammograf de har här och den mäter exakt var förändringen sitter, vilken typ av nål som skall användas och hur djupt och vart läkaren skall sticka. Det visade sig vara ärrvävnad, förändring som redan upptäckts i Göteborg men som man inte sagt något till mig om, inte heller försökt få biopsi på. Detta framkom när läkaren rekvirerade mammografibilderna från kollegor i väst.

Det som fick mig att oroa mig, var att man i Göteborg inte tagit notis om förändringen. Hade de chansat på att det inte var något av allvarlig karaktär eller hade de kunnat se på förändringens textur att det var ärrvävnad? Varför reagerade i så fall läkaren i Kalmar så hårt?

Det finns många sidor av en sjukdom och livet med eller efter den. Själv valde jag genast att inte bli min cancer, inte bli en cancerpatient och vara det i 10 år. I samma ögonblick den opererades bort, lika fort var jag frisk igen. Behandlingen som följde likställde jag med att någon med t.ex lunginflammation fick antibiotika, så fick jag cytostatika och strålning för att minska risken att få tillbaka de sjuka cellerna. Att identifiera sig med sin sjukdom skulle göra det svårt att komma vidare för jag ÄR inte min sjukdom lika lite som jag är mitt yrke.

För mig blev det en spännande resa, ett äventyr som skulle utforskas. En ny situation i livet som fanns bara där och då. Inte senare. Aldrig mer. Jag lärde mig mycket om både mig själv och min omgivning, vilka som verkligen var de där vännerna och vilka som inte var det. Det var intressant att betrakta hur människor som stod mig nära inte för sitt liv kunde tänka längre än sin egen bekvämlighet. Även om jag till det yttre var som vanligt, fast skallig, så kände jag av tröttheten vissa dagar – dagar när jag önskade att någon knackade på dörren och klev in och sa: ”Idag har jag/vi varit och handlat och tänker laga mat till Dig. Vi fixar lite matlådor också så Du har… men vi äter middag ihop idag. Jag/Vi tar och dammsuger och dammar lite så kan Du vila”. Hade det hänt bara en enda gång under den korta tid jag var som mest trött, så hade det varit guld värt. Eller att man kom på spontanbesök bara därför att.. för att hålla mig sällskap en stund, för att spela sällskapsspel, se på TV, gå en promenad med mig… men allt det där uteblev – jag uppfattades ”som vanligt”, en tjej som står på egna ben, ”som inte behöver hjälp” och som orkade vara ute och gå sina promenader, pigg och glad… så jag behövde nog inte något utöver det vanliga.

Långt senare kom det: ”Vi kanske skulle ha pratat om det när det var… vi skulle kanske ha frågat Dig, Du skulle fått berättat hur Du egentligen mådde… ” men det var så dags då. Majsan uppfattas ju alltid som glad och positiv, och det är jag i grund och botten. Men det innebär inte att jag är helt och hållet oberoende av mänsklig kontakt när det är tuffa dagar i livet.

Men det är väl som så att där ett ben varit brutet, där växer sig skelettet starkare. Jag kan ändå se tillbaka på dessa 8 år som gått, med glädje, med nyfikenhet och med stor lärdom.

Jag har aldrig varit orolig att få tillbaka min cancer – det finns ingen anledning att slösa bort dagarna på oro över sådant som kanske aldrig ändå kommer att inträffa. Det finns så mycket annat att göra den tiden. Att leva, skratta, mysa med barnen, barnbarnen… umgås med vänner och väninnor. Andas… möta nya, spännande människor.

Men nu är det två gånger kvar med klinisk mammografi – sedan återgår jag till den vanliga, vart annat år och tack och lov har jag flyttat tillbaka till Kalmar där man tar en kvinnas bröst och förändringarna i dem, på allvar.

Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php