Feb 04 tor 2016

När är det dags att lämna?

Efter att ha sett ”Renées brygga” ikväll där Sven Wollter, Maria Lundström och Tommy Söderström gästade Renée Nyberg, kom jag att fundera på det som de flesta av oss gått igenom, eller kommer att gå igenom: Separation från våra livskamrater.

Det var intressant att höra de olika deltagarnas syn på sina separationer som kanske inte alltid varit så optimala. De talade öppet om de skuldkänslor de upplevde och vad de grundade sig i. Skuldkänslor som också gällde övriga familjemedlemmar så som föräldrar, syskon och inte bara inför sina barn och den partner de valde att lämna.

Vi som redan har gått igenom en skilsmässa vet att det inte alltid är med skuld vi lämnar någon. Det kan vara med glädje, med en tacksamhet över att ha livet i behåll. Det är sällan en separation sker från en dag till en annan utan är noga genomtänkt och oftast, vilket man älskar den man lever ihop med eller om känslorna svalnat om de någonsin funnits, så tror jag de flesta av oss försöker vara kvar och vi lägger skuld på barnen.

Mina tankar när jag beslutade mig för skilsmässa rörde sig i samma kretsar: ”jag försöker ett tag till för barnens skull”. Men tack och lov läste jag en artikel om detta med skilsmässa och känslor och tankar kring en sådan situation. En mycket klok person i denna artikeln uttryckte sig med dessa tankar:

Hur kan vi lägga ansvar på barnen, att det är för deras skull vi lever kvar i en olycklig relation? De har väl inte bett om relationen, de har inte bett om att Du som förälder skall vara olycklig för deras skull? Det är bara ett simpelt sätt att försöka slippa ta ansvar för Ditt eget liv som Du hävdar att Du stannar kvar för barnens skull”.

Det var ord som verkligen slog hårt emot mig när jag läste dem. Ord som kom till mig när jag som bäst behövde läsa dem. Vidare stod det i artikeln: ”Om barnen får välja om Du skall vara olycklig eller lycklig, så väljer sällan barn att säga att de önskar växa upp med två föräldrar som är olyckliga, som kanske genererar till ständiga gräl. Det skapar otrygghet. Då är det bättre att skiljas och se till att ta tag i sina liv och bli lyckliga.. och på sikt kanske med en ny livspartner”.

Det var då jag vågade fatta beslutet på allvar, det där beslutet som legat och grott och gnagt sönder min själ i många år, beslut som skapat skuldkänslor också innan barnen kom för ”hade jag väl gift mig skulle det vara livet ut” var min envisa tanke. Det handlade egentligen om envishet, att saker skulle vara på ett visst sätt. Men det handlade också om andra saker.

Men skilsmässan blev till slut ett fullbordat underbart faktum och jag säger som Maria Lundström sa i programmet: hon ångrar inte att hon valde livet och kärleken, men hon önskar att det hade skett utan så mycket sorg.

En annan förklaring jag fått höra när par tvekat till att gå skilda vägar, trots att kärleken till varandra sedan länge är borta är: ”Men vi har ju gått igenom så många svårigheter, vi har så många minnen som binder oss samman”. Är det rätt att hålla sig fast vid gamla minnen för att inte orka ta ansvar för sin lycka? Om alla skulle fortsätta sina liv tillsammans p.g.a vissa minnen och erfarenheter man gått igenom tillsammans, då hade otroligt många par levt sina liv i olyckliga relationer i stället för att släppa taget och gå vidare. En av de svåraste sakerna i livet är att släppa taget, oavsett om det handlar om skuld, svek, ilska eller kärlek. Förändringar är aldrig lätt. Vi kämpar för att hålla kvar och vi kämpar för att släppa taget.

Men när vet vi när det är dags att gå vidare, att släppa taget? Att ta steget till att lämna nyckeln och gå?

Var sak har sin tid och när tiden är mogen, då är det dags. Det känns inom oss. Även om det uppstår saker i livet när man just är på väg att genomföra sitt beslut, saker som just då känns som ett hinder… ett ”men nej… nu måste jag stanna kvar ett tag till”… då får man ta och överväga om det finns ett värde i att stanna kvar ett tag till eller om man ändå skall få ta sig friheten att vara lite egoist och ändå lämna, för sin egen överlevnad och lyckas skull… för sin partners lyckas skull men också för barnens skull. För vem tackar oss för att vi fortsätter vara olyckliga? Jag hamnade i en sådan situation och hade skickat in ansökan om skilsmässa. Efter påtryckningar valde jag att inte lyssna inåt, på det som sa att jag gjorde rätt som skulle gå utan jag återkallade min ansökan – det gav mycket negativa resultat som följd.

Dock var det ett intressant program ikväll som väckte tankar … reflektion… och en undran: När är det dags att lämna?

Varför inte bolla med någon Du litar på, en nära vän som på allvar menar att han eller hon finns där för Dig? Våga chansa, våga ta en utsträckt hand… Du kanske blir överraskad över att få nya vinklingar på Dina tankar.. för det är lätt att bli lite insnöad i tankarna och inte se helheten.

Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php