Nov 15 sön 2015

November 2015 – en era i livet tar slut – och en ny börjar

Jag går inte in på vad det handlar om – men de som vet, vet att det är en kamp som jag fört i hela mitt vuxna liv… en kamp som jag hamnade i p.g.a felaktiga val, rädsla och skräck… hot och utpressning på olika sätt. Ett liv som skapat så onödigt mycket tårar, smärta och självförakt. Ett liv som gjort att jag när denna månad är över, går ut till en ny era med rak rygg, stolthet och styrka. En tid av sorg som nu byts ut mot frihet, dans och sång. Glädje, strålglans och euforisk lycka.

Ett stort tack till alla som stöttat mig, som valt att stå vid min sida – även om ni inte alltid förstått vad det handlar om. Livet är en skola – några går igenom utan motstånd, andra får fina betyg men har fastnat i gamla envisa, bittra lärares fasta grepp.

2008 skrev jag följande rader… rader jag hittad idag och som påminner mig om att livet snart är mitt – helt och hållet mitt:

”Plötsligt andades jag ut…

.. och luften fyllde åter mina lungor efter en tid av konstgjord andning. Hur befriande började det inte bli i livet nu… hur befriande började inte själen kännas när den plötsligt upplevde att hjärtats takt åter intog något som skulle påminna om den taktfasthet som en gång varit.

”Det är ännu långt kvar, min vän.. Det är ännu långt kvar” sa hon till mig och det var bara att inse att allt ännu har sin tid.

Tålamod.. det är en bristvara hos mig själv.. gällande mig själv. ”Jag vill ju bara att det skall slå i jämna slag.. att lungorna skall orka arbeta själva.. och oron komma på skam och lägerelden spraka på nytt.”

Hon såg på mig med ömhet i blick. Det var inte en oinvigd som talade.. det var en kvinna med erfarenhet.. både av mitt liv och det liv som skapat det kaos runt omkring mig. Hon visste precis vad jag menade.. vad jag ville ha sagt utan att säga mer. En hand på min axel.. och ett lugn spred sig i mina ådror.

Plötsligt andades jag ut och första klivet ut från mörkerrummet var redan taget. Vad hade jag att vara rädd för.. egentligen? ”Livet förändras och ibland skräms jag av det” sa jag trevande när jag försökte ta nästa kliv..

”När ovissheten greppar sitt ångestladdade dödshot om min hals.. då är jag skrämd. Vissheten har ännu inte fullbordats.. men jag ser ändå ett ljus.. en förändring.. Behöver jag vara så rädd då?” frågade jag med en lite, nästan ohörbar darr på rösten.. för helt befriad från mörkret var jag ju inte. ”Ovissheten är ju så förödande.. så dödande”

Hon tog min hand och ledde mig en bit.. När hon släppte den visste jag att hon skulle fortsätta gå vid min sida.. ta emot mig om jag snavade eller föll…

Så befriande det började bli.… ”

Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php