Nov 12 tor 2015

”Respektera Dig själv tillräckligt mycket….

… för att lämna det som inte längre ger Dig något, som inte får Dig att växa och som gör Dig olycklig”.

Allt för många går igenom livet och känner en viss tomhet, att något eller någon saknas i deras liv. Många går på arbetsplatser de inte längre trivs på eller där de känner att de inte kan utvecklas yrkesmässigt och som personer. Kanske ännu fler stannar kvar i relationer där de inte längre känner sig lyckliga, där de känner att de inte växer tillsammans utan mer ifrån varandra – och man kanske börjar förgöra varandra.

Kort sagt: många går igenom sina liv utan att fatta beslutet att ta steget till förändring. Det kan handla om att prata med chefen om vidareutbildning eller helt enkelt överväga om man har rätt yrke. Kanske det är dags att sadla om till något nytt? Det kanske handlar om att fundera på om man verkligen lever ihop med den man vill åldras med eller om man vuxit ifrån varandra men stannar kvar av gammal vana och för familjens skull men själv går runt och känner sig olycklig?

Vad är det som gör att vi – generellt – inte respekterar oss själva mer än att våga sätta oss själva i första rummet ibland? Varför kan vi inte uppskatta oss själva tillräckligt mycket för att ta vara på oss själva och se till att vi kan befinna oss på en plats i livet där vi själva får avnjuta lyckan, oavsett om det handlar om jobb, gå på kurs/utbildning, separera och hitta rätt i tillvaron – ja, göra sådant som vi själva vill och önskar? Vad är det som gör att vi alltid måste ta och visa andra hänsyn innan vi fattar beslut, men inte visar oss själva samma hänsyn? Är vi skyldiga vår omgivning men främst oss själva, att vara olyckliga, känna tomhet eller längtan till något eller någon men inte kunna sträva dit för att andra kanske inte tycker det är okej?

Varför måste vi se till andras lycka i alla lägen?

Självklart skall vi visa vår omgivning, då främst vår familj, nära och kära, hänsyn. Men vi måste också visa oss själva hänsyn. Är vi skyldiga att leva olyckliga och i tomhet bara för att andra skall vara lyckliga? Är det inte bättre att vi strävar efter att förändra våra liv så också vi känner lycka och mening i livet och låta vår lycka smitta av sig på våra nära?

Detta är ett ämne jag tar upp lite nu och då – men det är för att jag tycker det är av stor vikt att vi alla vågar se till vår egen plats i livet, hitta mening och mål, lycka till tillfredsställelse med livet. Vi behöver inte armbåga oss fram för det och strunta i alla andra. Det går att kombinera ”nu är det min tur” och ”jag bryr mig om er också”.

Hur många har jag inte lyssnat på som är olyckliga i sitt förhållande men ”stannar för barnens skull”. Men med vilken rätt lägger man det ansvaret på barnen, som om barnen skulle acceptera att det är deras fel att man som förälder är olycklig i sitt förhållande? Vilka barn blir lyckliga över att ha olyckliga föräldrar som lever ihop än att ha lyckliga föräldrar som är skilda och kanske hittat lyckan på annat håll så småningom?

Åtskilliga är de kollegor jag mött genom åren som varit innerligt trötta på sina arbeten, chefer, kollegor med mera – men de gör inget åt situationen. De bara klagar och blir bittra, baktalande, sura män och kvinnor. På min fråga varför de inte gör något, som att säga upp sig, söka annat jobb, söka utbildning – ja, vad som helst bara de inte stannar kvar – bara de ser till att göra något åt sin situation – då är svaren stadigt de samma: ”Jag vet vad jag har..” eller ”Jag har ju en inkomst i alla fall” … alternativt ”Jag kan ju inget annat”. Vad gör att man ”nöjer sig” med det? Varför sätter man inte högre värde på sig själv?

All förändring i livet skapar en form av oro och rädsla för det nya – men med det nya så förändrar vi ju också allt: vi kan gå från olycklig till lycklig, ensam till tvåsam, ett otrivsamt arbete till ett vi brinner för… listan kan göras lång.

Men vi måste våga ta det där berömda första steget själva. Endast vi själva har ansvar för vår lycka och tar vi inte vara på vår lycka – då kan det vara svårt för andra att kunna få vara en del av den lyckan och komplettera den med sin egen närvaro. Många säger att de inte kan vara lyckliga utan en viss person – men är man inte lycklig själv så hjälper det inte hur mycket den personen än finns i ens liv.

Vi kan inte tillföra något på en arbetsplats där vi inte trivs och därmed är det svårt att få något tillfört oss själva också. En ny arbetsplats kan ge en bättre tillfredsställelse, nya utmaningar och nya skratt. Skrattar vi, så syns det i våra ansikten också efter arbetstid och ser våra nära och kära hur glada och strålande vi är, så blir de också glada… och cirkeln är sluten. Vi måste våga kasta oss ut i det okända ibland för att hitta lyckan och glädjen i livet.

De senaste 3-4-åren har jag själv gjort en del förändringar i livet, kastat mig in i saker som varit helt okända för mig, brutit upp från ”trygga” situationer för att helt enkelt ge livet en chans – ”det löser sig” – och det har gjort det utan egentlig ansträngning. Jag har bara haft öppet sinne för de nya möjligheterna som passerat förbi och jag har vågat ta tag i dem. Nytt, spännande och skrämmande på en och samma gång. Men jag växer, känner mig både friare och lyckligare än på många år. Jag har börjat våga mer, våga känna tillit och jag söker varje dag nya möjligheter att fullborda varje dag. Mina närmaste och viktigaste ser att jag äntligen strålar, då ger det också dem tillfredsställelse och lycka. Att känna den respekten för mig själv har gett mig nya perspektiv, nya möten med spännande människor, ser gamla vänner ur nya perspektiv och vet att jag också genom att bara vara i detta nya lyckliga tillstånd, påverkat andra att våga kasta sig ut och göra något nytt i sina liv för att komma vidare. Det ger med andra ord ringar på vattnet.

Så också Du måste respektera Dig själv tillräckligt mycket för att våga lämna det som inte längre ger Dig något, som inte får Dig att växa och som gör Dig olycklig.

Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php