Nov 12 tor 2015

Att skilja på privatliv och arbetsliv

Vi kan lite nu och då läsa i media om människor som anser sig diskriminerade för att de tvinga utföra vissa arbetsuppgifter och det strider mot deras religiösa övertygelse, eller att de krävs på att använda den uniform som arbetsplatsen har och inte den de måste bära av religiösa skäl.

För mig är det en självklar sak att svenska arbetsplatser är religiöst och politiskt neutrala, om det inte handlar om arbetsplatser som är religiösa eller politiska.

Att söka ett jobb där det finns krav som man av religiösa – eller andra – orsaker inte kan acceptera, då måste man fundera över vilket som är viktigast i livet: att den religiösa livsstilen skall styra över den arbetsplats man skall ha eller om man skall rätta sig i ledet. Man kanske måste se över om det finns andra arbetsplatser där den religiösa övertygelsen inte hamnar i konflikt med arbetsplatsens krav.

Att söka ett jobb som barnmorska, som kvinnan i denna artikel, och inte få jobbet för att hon vägrar utföra abort – och sedan beklaga sig och anmäla landstinget till DO anser jag är ganska magstarkt.

Som barnmorska måste man vara beredd att jobba med allt som innefattas av yrket, där ingår också aborter. Trots att jag inte är en abortförespråkare, så anser jag att det är upp till var och en om man skall avbryta en graviditet eller inte och ingen barnmorska i världen har rätt att pådyvla den personen sin personliga och religiösa åskådning. Vill man ha råd i t.ex en abortfråga, då ber man om den typen av hjälp hos en person som kan hålla sig neutral i frågan.

Om någon av mina patienter eller brukare skulle ställa mig frågor angående sina sjukdomar, vilka mediciner de bör och inte bör ta – då är det inte upp till mig att ge råd av min personliga övertygelse – det är inte min rätt. Jag måste hålla mig professionell och ge de råd som läkaren redan har lagt till grund. Om en patient frågar mig om hon skall fullfölja sin graviditet eller inte, så är det inte upp till mig att ge råd utifrån min personliga åskådning och säga ”Ja, det måste Du” utan kan hänvisa till samtal med kurator.

Att söka ett jobb där man vet att arbetsuppgifterna kommer i konflikt med det privata livet och den religiösa övertygelsen, är ju ganska bortkastat. Varför söker man överhuvudtaget ett jobb man vet kommer att störa ens privata och religiösa åskådning? Varför alls beklaga sig för allmänheten i den frågan? För mig är det en självklarhet att inte söka ett jobb där jag vet att arbetsuppgifterna kan strida med mina personliga övertygelser – om jag nu anser att mitt privatliv skall styra min arbetsplats. Jag tar för givet att när jag söker ett jobb och får det, då är jag också redo att utföra de arbetsuppgifter som ingår i den tjänst jag får.

Vi måste alla göra ett val när vi söker jobb och dessutom har en religion som styr våra liv: Kan jag ta jobbet utan att det påverkar mitt religiösa ställningstagande eller skall jag se mig om efter ett arbete där min tro och mitt jobb inte kommer i konflikt med varandra?

På jobbet gäller de regler som uppgifter som tillkommer det och det privata livet och livsåskådningen skall hållas just på privat tid. Man måste helt enkelt skilja på det. Jag kan som polis inte jobba i nunnedok och jag kan som läkare inte neka någon blodtransfusion bara för att jag är övertygad om att det är fel. Jag kan som barnmorska inte neka till att utföra aborter för det ingår i jobbet.

Det är dags att skilja på privatliv och arbetsliv. Sök inte jobb där det ingår uppgifter Du inte kan eller vill utföra eller Du inte kan acceptera den klädkod som gäller för arbetsplatsen.

Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php