Okt 26 mån 2015

Att förlora ett barn

Det finns inget värre för en förälder än att förlora sitt barn. Smärtan är olidlig och man befinner sig i ett vacuum där man varken vet ut eller in, tankar på hur man skall orka leva vidare eller inte.

Många anser att barn är barn först när de har blivit födda och ett missfall är ”bara något man får acceptera”. Jag är av en helt annan åsikt. För mig är barnet redan ett barn så snart befruktningen ägt rum. I samma stund påbörjas utvecklingen i magen till det som senare skall födas till en son eller dotter. Glädjen man upplever när man väl blivit gravid och fått det bekräftat, är otroligt stor (i alla fall när man planerat/önskat bli gravid) och man fylls av oändlig kärlek till det lilla liv som skall växa sig stor.

Min första graviditet slutade i tårar och sorg. Det var 1988 och många års försök hade gått om intet. Plötsligt var det sant! Ett litet barn var på väg! Kontrollerna hos barnmorska och läkare sa att allt var som det skulle men i vecka 13 började blödningarna. In till gyn.akuten där jag fick veta att barnet var dött. Men för säkerhets skull ville läkaren att jag skulle bli kvar över natten och man skulle titta nästkommande dag igen, då med ytterligare en läkare.

Barnet hade enligt ultraljudet varit dött i 5 veckor trots att läkare vid kontroll under den tiden, påstått annat.

Den bottenlösa sorg och smärta jag upplevde, tycktes inte ha ett slut. Rådet som kom från sjukhuset var att det ”bara” var att ge sig på att försöka igen… som om det förlorade barnet skulle kunna ersättas på något vis. Andra sa att ”…men vad skall Du med barn till? De är ju bara till besvär” och det var en kvinna som fött flera barn och uppenbarligen glömt att hon varit barn själv en gång i tiden. Ytterligare någon sa att ”var Du glad att det skedde nu så Du inte fick ett sjukt/handikappat barn” som om det skulle ha betydelse?! Visst önskar väl alla att barnen vi bär på, skall vara friska, men självklart älskar vi dem om de föds med vissa hinder så som funktionshinder eller annat. Jag förstår ju att man bara ville väl när man sa så här, men det slätade ju inte över att ett barn var förlorat.

När det var planerad förlossning, tänkte jag på ”nu skulle det vara dags” och året därpå, föddes lillebror, min äldste son, samma månad som den första skulle vara född. Då kom tankarna på ”nu skulle h*n vara 1 år.. och undrar hur h*n skulle se ut, vad h*n skulle tycka om att få ett syskon”… o.s.v Sedan kom året när det skulle varit dags att börja skolan… Alla de där tankarna kom och gick men med åren bleknade de och jag ägnade all energi och kraft på de 3 underbara söner jag senare hade förmånen att ge liv åt.

Men än idag, 27 år senare, kan jag komma på mig med att ibland tänka på den där första babyn som aldrig blev född. ”Nu skulle h*n vara 27 år… hade h*n varit tillsammans med någon, blivit förälder själv? Vad skulle h*n jobba med? Vilken personlighet? Skulle h*n vara lik mig eller inte? Vilka likheter och skillnader skulle vi ha?

Så de som påstår att ett missfall bara är ett missfall och att man får finna sig i det, har antingen ingen aning om vad de talar om och vet inte vad det innebär att uppfyllas av lycka och förväntningar när man får graviditetssvaret… eller så anser de att ett barn inte är ett barn innan det vuxit en viss tid i magen eller kanske först när barnet är fött. Men för oss flesta som drabbats av att förlora ett barn, vilket det är i tidigt/sent missfall eller efter att barnet är fött – oavsett hur många år det gått – så är det en enorm stor smärta och sorg som drabbar oss och vi glömmer inte – i alla fall inte jag – det barn som aldrig fick bli fullbordat. Tänk på vad ni säger till någon som förlorat sitt barn i missfall – det kan vara minst lika smärtsamt som att förlora det barn som blivit fött.

En kommentar till “Att förlora ett barn”

  1. Ariella Linux Google Chrome 38.0.2125.102 skrev den 27 Okt 2015 @ 19:02

    Hej!
    Håller med dig. För mig är det ett barn från alla första cellen. Min dotter fick jag som 21 åring. Hon är ett oops :) men jag skulle haft tvillingar. Innan jag ens visste att jag var gravid fick jag en massiv blödning. Läkarna sa då att de med säkerhet inte kunde tala om för mig om det var ett missfall eller inte. Inte förrän 15 år senare blev jag helt säker. Jag fick ett nytt missfall. Denna gången var det planerat å jag längtade så. Allt löpte fint till 8 ungefär. Minnet från den tiden är så röriga. I ett par veckor åkte vi in och gjorde ultraljud. Ena veckan såg det bra ut å nästa inte. Till slut var det ett faktum. Där fanns inget hjärta. Missfallet kom inte igång av sig själv utan det fick sättas igång. Då hade jag nått att jämföra med. Då som först visste jag att jag har två ängla barn.

Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php