Okt 21 ons 2015

Livets möjligheter – ofta utanför Ditt invanda synfält

Här om dagen hade jag besök av en av mina närmaste väninnor. Samtalen gick som alltid, pendlande mellan allt och inget, spännande och ointressant. Men främst talade vi om livet, att vara närvarande här och nu.

Det är ett samtal som många av oss har med nära och kära, vänner och kollegor men sällan väljer vi att ta tag i livet och göra något åt det.

Vi går till jobbet och gör våra timmar, reflekterar sällan över hur vi mår på våra arbeten. Lönen rullar in och vi är nöjda med det. Rutinerna rullar på och vi känner tryggheten i att allt är som det förväntas men ändå gnager det något i oss som vi inte alltid kan sätta fingret på men reflekterar sällan över vad det kan handla om.

Vi överlever men åtgärdar inte överlevnaden så att vi lever i stället. Vi klarar oss, men agerar inte så att vi mår bra i det.

Vissa situationer kan vi inte påverka men vi kan lära oss att ha ett förhållningssätt till det i stället. Om min make dör, så kan jag inte göra något åt det men jag måste hitta ett sätt att leta mig tillbaka till livet och leva och inte bara överleva eller klara mig. Om jag har ont i ryggen, kan jag söka vård och förhoppningsvis få hjälp med det. Kan man inte åtgärda det, får jag förhålla mig till smärtan genom att komma på hur jag skall leva, röra mig, träna för att minska smärtan.

Många säger att de är så trötta på sin partner, att de inte känner samhörighet längre, de uppfattar sig inte sedda och älskade eller kanske inte älskar sin partner själva längre – men de vågar inte ta steget ut för att avsluta förhållandet. De nöjer sig med att de vet vad de har för att det finns en trygghet i det och väljer ett liv i känslomässig misär.

Andra är missnöjda med sin arbetssituation men gör inget annat än att beklaga sig. Att säga upp sig är otänkbart. Genast ser de bara den trygghet arbetet ger hellre än att kanske överväga att börja läsa till något annat yrke eller vidareutbilda sig inom sitt eget yrkesval. Eller varför inte säga upp sig och leva som frilansare, beroende på hur man har det på familjesidan och vilka förutsättningar det finns inom det yrke man har, att vara frilansare.

Det var just det som min väninna och jag samtalade om: vilken frihet det måste vara att kunna frilansa. Att man på något vis tvingas in i att leva i här-och-nu-situationer för att uppskatta livet, att faktiskt våga vara lite spontan, att våga ge sig hän till livet och ta dagen som den kommer, att våga ta risker.

En kvinna jag känner frilansar inom vården. Hon jobbar några veckor – ibland mer än så – i Norge. Företaget hon jobbar för, betalar resor och boende. Allt hon gör är att välja om hon vill ha uppdraget eller inte, packa och åka. Trivs hon inte på arbetsplatsen, arbetar hon kontraktet ut och tackar för sig och återvänder inte. Hon behöver aldrig bli fast på en arbetsplats där hon inte trivs. Dessutom ges hon möjlighet att besöka en mängd olika platser utan att behöva betala dyra resor – om det inte är lokala resor utom arbetet. Att tycka om att resa är ju ett måste för att frilansa på det viset. Det ges alltid möjlighet till möten med människor på flyg, tåg och buss. Att sedan få komma hem till sitt eget, familjen och vännerna gör att hon uppskattar dessa mycket mer än om hon gick runt i samma gamla fotspår dag ut och dag in. Hon känner sig väldigt fri och har blivit en mycket gladare och mer positiv person efter att hon sa upp sin tjänst för att börja frilansa. Hon kan själv bestämma om hon vill ta ett arbetsuppdrag eller inte och hon behöver inte ansöka om semester. Det räcker med att hon inte gör sig tillgänglig för arbete om hon vill vara ledig eller ta en semesterresa någonstans.

Hon lever verkligen i nuet på ett annat sätt än förut.

Men i grund om botten är vi väldigt trygghetstörstande och vi vill ha saker som de alltid har varit, vi vill sällan bryta normen av olika anledningar. Det finns något gott i den tryggheten, att ha dessa rutiner samtidigt som man riskerar att tappa tråden i livet, man kanske glömmer att reflektera vad man vill, hur man trivs, vad man skall göra åt sin situation och värst av allt: Oftast gör vi inget år våra liv utan fortsätter i gamla hjulspår och kanske inte egentligen är lyckliga och nöjda med tillvaron eller de vi har runt om oss.

Vi har en skyldighet gentemot oss själva i första hand men också vår familj, att ta tag i livet, att göra något åt det vi kan göra något åt om vi inte trivs. Vi har en skyldighet att skapa vår egen lycka vilket det handlar om att lämna en partner vi inte längre vill eller klarar av att leva med, säga upp oss från en arbetsplats där vi gått och vantrivts i många år eller kanske byta bostad om det är vad som krävs. Men vad det än gäller, så måste vi ta tag i våra liv själva, rannsaka oss själva och ta reda på vad vi vill, med vem eller vilka vi vill det och hur vi kommer vidare. Släpper vi bara taget och vågar kasta oss handlöst ut i det nya okända, då lovar jag att plötsligt ser vi lösningar vi aldrig förut sett på problemen, vi ser plötsligt nya vägar att gå och vi inser att vi kanske har mött den vi egentligen vill dela livet med men har hållit tillbaka för att vi valt att stanna kvar i ett förhållande där vi inte egentligen vill var- och att den vi vill leva med känner det samma. Vi kanske ser dörren till den där utbildningen vi inte visste vi skulle tycka om att gå, vi kanske till och med hittar det där huset vi drömt om att få köpa. Kanske råkar Du läsa den där platsannonsen Du aldrig skulle sett om Du fortfarande var kvar på jobbet Du inte trivdes på, och jobbet är Ditt!

Vågar vi bara kika utanför våra trygghetsväggar, så finns ett stort hav av möjligheter vi aldrig skulle se om så länge vi stannar kvar och trampar på gamla invanda spår.

Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php