Aug 24 mån 2015

Bloggens värld

Det går i perioder det där med att blogga. Uppslagen finns i huvudet men kommer inte längre än till handlederna. När jag sitter med datorn i knät och skall få ner alla bokstäver, ord och meningar – så blir det precis stopp. Jag lutar mig tillbaka och reflekterar.. undrar vad det skall tjäna till, för vem och varför jag skall skriva – men jag har svaret: jag skriver för att jag hungrar efter att få igång en tankekedja… få läsare att tänka efter, kanske våga tänka nytt… bara pröva lite…

Men ändå.. så fastnad det i handlederna.

Men något som är ständigt återkommande, är vad jag hörde i ett sommarprat: det där med att stanna kvar i ett förhållande/äktenskap av bekvämlighet trots att man vaknar en morgon och tänker: ”Men jösses… jag vill ju inte vakna med denna människa fler mornar… jag vill inte dela mitt liv med denna människa.. inte för att jag inte tycker om, utan för att vi inte synkar längre” och man inser att man vuxit ifrån varandra – och insikten om varför man går med ett ständigt hål inombords beror på att man inte är lycklig tillsammans.

Många fortsätter kämpa i redan döda relationer och ursäkterna är många: barnen – som aldrig bett om att få ha olyckliga föräldrar, ”man vet vad man har…. ” – är kanske den mest fega ursäkten, eller ”vi har ju gått igenom så mycket tillsammans.. det lämnar man bara inte.. ” – fast det är kanske det man skall göra för att komma vidare.

Varför går så många kvar i relationer de inte mår bra i? Relationer där kärlek är slut men vänskapen finns? Varför vill man inte satsa på att kanske leva ensam för att komma på vem man har blivit genom åren – för vi är inte de samma idag som när vi en gång ingick våra relationer. Varför är det inte fler som tar sig i kragen och satsar på sig själva?

Många är rädda för att bli ensamma, för att baktalas… för att aldrig mer hitta någon att dela livet med – men varför ha bråttom? Dumt att gå ur askan i elden.

Jag har samtalat med många genom åren, som sitter fast i relationer ”av gammal vana… ” och ”jag vet vad jag har.. ” och jag kan tycka det är trist att människor inte vågar ta ansvar för sina liv. Det är som om de önskar att partnern skall ta tag i det och be om skilsmässa.. så kan de se sig själva som offer över att bli lämnade, fast de helst vill gå av eget val. Men ansvaret och kanske behöva försvara sitt val, gör att de inte vill.

Hur orkar man gå genom livet med en så stor feghet?

Livet är inte så lätt – men ibland gör vi det svårare än vi behöver. Många vill ha ansvar – men att ta ansvar, det kräver lite mer jävlar anamma!

Så där ja… nu har jag fått loss lite ur allt det som sitter inom mig som jag vill få ut… och kanske kommer jag igång med bloggandet igen.

Vem vet?

Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php