Maj 05 tis 2015

Nu är det dags igen – det där med ”platt, sexig mage” fort

Numer året runt, men fortfarande allra mest inför sommarsäsongen, skriver den ena kvällstidningen efter den andra – tillika veckotidningar av de mest skiftande slag – om hur vi får ”platta, sexiga magar” genom några enkla övningar och blir på så vis väl formade för att få tillåtelse att ligga på stranden.

Den ena dieten efter den andra hånglas ut i media och vi skall stressas att gå ner i vikt, få snygga muskler och se allmänt fåniga ut på kort tid för att få den där ”strandkroppen”. Till på köpet serveras helt gratis en känsla av att inte duga.

Vad är det som säger att vi inte skulle få lov att ligga på stranden precis som vi är, med naturliga kroppsveck lite här och var, med ett och annat kilo ”för mycket” (eller varför inte trivselkilo)? Vem eller vilka tar sig rätten att tala om för oss att en platt mage är sexig och att alla vill ha den där platta magen? Eller strama låren eller extremt välformade rumpan (som vi ändå sitter på eller på en strand, ofta ligger på) Vem har rätt att tala om för oss att det är det enda rätta samtidigt som vi försöker få ordning på alla anorexidrabbade fotomodeller och andra med ätstörningar?

Vad är det som säger att media inte behöver ta ansvar i denna dubbelmoral av ”banta-Dig-strandsnygg-på-en-vecka” vs ”vi måste protestera mot modellvärldens magra anorexi-ideal”?

I denna värld av stress, global insyn i ”den rika vackra världen” genom diverse hemma-hos-reportage där välsvarvade och tillika välopererade män och kvinnor visar upp sin plastiga sida som om deras lycka hänger på just muskler, fettsugning och ansikten strama som kokosnötter med ett konstant leende för att de inte kan annat efter alla operationer, är det otroligt lätt för de som redan har en mindre bra självbild, att ta åt sig av all bantningspropagande i stället för att fokusera på sin person, att han och hon duger som de är. Kanske trivs de med sin vikt, egentligen, men media prånglar ut att man inte får vara nöjd som man är, utan man måste sträva efter något mer, något man inte är.

Hur vore det om hela trenden kunde vändas och media hjälpte till att fokusera på att vi har rätt att vara nöjda som vi är, att vi har rätt att bära de där kilona vi gör, att vi har rätt att strunta i gymmets slitsamma, svettiga timmar, som många bara hatar men känner ett måste av att syssla med för att platsa och bli strandsnygga? Varför kan media inte hjälpa till att döda myten om att vi inte kan vara lyckliga om vi inte ser ut på ett visst sätt eller följer en viss diet och tappar ett visst antal kilon innan strandsäsongen börjar?

Varför kan vi inte gemensamt sluta fokusera på det yttre och börja kämpa för det inre, alla fina kvalitéer vi har och hjälpa till att stärka människans självbild? Om vi fick människor att må bättre genom att hjälpa varandra att förstå att vi är okej som vi ser ut, då skulle vi få allt färre sjuka medborgare; sjukdomar som depression, ätstörningar av olika slag… vi skulle kanske minska en viss andel självmord relaterade till hetsjakten på kroppar som skall vara mer eller mindre onaturligt skapade.

Dessa ständiga hetsjakter på kroppar, stilformade av media och diverse modellverksamheter skapar klyftor och missnöjde mellan människor. De skapar så vanvettigt mycket oro och sorg… när vi i stället borde skapa samhörighet och glädje.

Med handen på hjärtat, hur många vill egentligen se ut som barbidockor för känna att de duger?

För mig finns bara ett sätt att få min strandkropp: Ta med min kropp till stranden precis som den är! Platt mage eller inte. Min kropp bär spår av mitt liv och det skäms jag inte över. Har någon problem med både ärr och ett och annat extra trivselkilo, så behöver de inte titta på mig – även om jag nu är värd en titt :innocent1_tb:

Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php