Apr 03 fre 2015

Död på bangård

Lite nu och då kan vi läsa om hur främst ungdomar klättrar på tåg, kommer i kontakt med starkström och dör. En allmän kunskap är att statens områden, såsom bangårdar, är privat område. Man får inte beträda privat mark hur som helst.

När jag läser om dessa ungdomar som av oklar anledning (kanske har kompisarna slagit vad, kanske vill man visa sig tuff, kanske drivs man av grupptryck?) tar sig in på bangårdar där de inte har att göra, klättrar på egendom de inte äger (skulle de klättra upp på grannens hustak eller bil?) och dör i kontakten med starkströmmen, undrar jag om deras föräldrar och lärare, men i första hand föräldrarna som har det yttersta ansvaret för barnens fostran och uppträdanden, har glömt att lära dem vad som är rätt och fel, vad man får och inte får. Att fel beslut kan få fruktansvärda konsekvenser – som att beträda ett spårområde och dessutom klättra upp på tågen.

Nu vet ju alla föräldrar, vi har ju själva varit barn och ungdomar, att barn och ungdomar inte alltid följer de uppmaningar, förmaningar och råd vi vuxna kommer med. Det är en del av fostran och att lära sig bli enskilda, självständiga medmänniskor att testa sin egen väg också.

….och det är då det kan hända: en 20-årig ung man tar sig in på en, enligt uppgift, icke inhägnad bangårdar för att ”gena över bangården” tillsammans med en kamrat (båda dör) för att ta sig till en datorbutik. Om anhöriga visste att det var anledningen till att gå in på bangården, gjorde de klart för dem hur opassande det var?

När jag läser artikeln, som handlar om den ene unge mannen, tycker jag nog att man som anhörig inte tänkt igenom saken ordentligt. Man anklagar nämligen inte den unge mannen för sin egen död, utan klagar på att ”ingen tar ansvar” för den unge mannens väg till döden. Att det är en fruktansvärd förlust för familj, släkt och vänner kan vi vara överens om. Men att lägga skuld på trafikverket – det anser jag är magstarkt. Jag har svårt att tro att trafikverket på något sätt uppmanade dessa unga att gena över bangården. Är man 20 år, har man ett visst ansvar för sina handlingar.

Men framför allt; om de båda nu skulle GENA över banområdet – hur i helvete hamnade de på vagntaket? ”Jag vet inte ens om de hunnit få ner honom från vagntaket” säger den ene pojkens syster i samband med att trafikverket presskommunikatör uttalade sig om händelsen.

Att man försöker få omgivningens sympatier i ett ganska solklart fall av dumdristigt, känns som ett desperat sätt att frånta både föräldrar och förövaren det ansvar det åligger dels oss föräldrar att lära våra barn vad som är rätt och fel samt konsekvensrisk men framför allt frånta den enskilde personen sitt eget ansvar.

Från mig finns inga sympatier att hämta när man lägger skuld på någon annan för vad den enskildes fattade beslut är, men jag känner för familjen som förlorat en son och bror.

Det går inte att säga ”Min bror är död och någon måste ta ansvar för hans val av handling” och tro man kan ro hem med det. Det är allmänt känt att bangården är och förblir farlig mark att beträda, att ingen obehörig har där att göra – inhägnad eller inte.

Trackback URI | Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php