Okt 27 mån 2014

Cancergalan

22:33 i kategorin Bröstcancer

Cancer – ett ord som för många betyder död, mörker och depression. Svåra perioder av långa, tuffa behandlingar, familjer som mår dåligt – ovisshet över liv och död. Listan kan göras lång och svår för de som drabbats.

Jag är en av dem – en av de som drabbats av cancer själv. Men jag har också anhöriga som drabbats av cancer, som dött i cancer. De som dött i cancer har varit tobaksrelaterade.

Jag försöker undvika att titta på cancergalan och det beror nog mest på att jag är så unik i min cancerhistoria. Än har jag inte mött någon jag kan identifiera mig med, någon som sett det som en utmaning, ett äventyr, som inte identifierat sig med sin sjukdom.

Men idag tittade jag. … och som jag befarade, gjorde det mig förbannad så tårarna rann. Inte för galan i sig utan mer för att sådana som jag inte syns, hörs och får berätta om den andra sidan av cancerdiagnosen. Man är ständigt ute efter att lyfta fram de tårdrypande och svåra berättelserna, den klassiska sidan av cancern. Men vi andra då – för det måste ju i rimlighetens namn finnas någon mer än jag som tog cancern – om inte med en klackspark, så näst intill.

Det har alltid varit en sorg allt sedan den där dagen i maj 2008 när jag fick min bröstcancer konstaterad, att vara ensam. Ensam med alla tankar och funderingar, ensam med känslan av att det inte är så jävla farligt med cancer. Missförstå mig inte, jag VET hur illa det kan gå. Det har jag fått se i mitt arbete på bl.a en canceravdelning. Men när det gäller bröstcancer överlever 8 av 10! Varför inte se det!? Varför skulle just jag vara en av de 2?

Det var en sorg att känna folks misstänksamma blickar över att jag ”var som jag brukade”; glad och positiv – samt skallig. Men annars? Varför förväntade sig folk att jag skulle bryta ihop? Varför ville de ha mig att känna det som om jag vägrade ta in det faktum att jag hade cancer, en mycket aggressiv sådan? Varför ville de tro att jag förnekade mitt tillstånd? Varför kunde de inte acceptera att jag vägrade ha cancer som mitt ID-kort som ”cancerpatient” så fort cancern var bortopererad? Då var den borta!

Det skapade en stor ensamhet när jag behövde min omgivning som mest. Vågade jag alls säga att jag mådde bra? Vågade jag se glad ut? Vågade jag skratta? Vågade jag våga? Skulle jag tvingas in i ett tillstånd av andras behov av att tycka synd om mig? Varför kunde man inte bara spontant ringa på dörren och ha med sig lite käk, så jag en enda dag slapp laga mat? Varför kom inte folk spontant förbi bara för att dammsuga en dag eller bara för att fråga hur jag mådde, prata bort en stund om allt och inget? Varför lämnade man mig i sticket, bara för att jag var som vanligt?

Visserligen försökte jag vara ute och gå en stund varje dag och jag gick till och ifrån lasarettet varje gång det var dags för behandling; både när det gällde cellgifter och strålning. Det var ca 7 km enkel väg. Men vissa dagar orkade jag bara från sängen till soffan, kanske ett par hundra meter ute innan jag gick in igen för att lägga mig att vila.

På galan ikväll var det någon som talade om att det tar några år innan man är friskförklarad från cancer, och under tiden lever man i bubblan, i väntan på just det. Sådant gör mig så förbannad! Där snackar de också om att man plötsligt lever livet mer fullt ut, mer i nuet.. tar vara på stunder och tider på ett bättre sätt – samtidigt som de skall leva i en jävla bubbla i väntan på att bli friskförklarad! ”Bullshit!” tänkte jag. Varför skall man skapa en en vänta-bubbla i stället för att leva i det fria? Vara glad för varje dag som går och man inte får besked om att cancern är tillbaka? Skulle jag leva lite i halvfart under 10 år innan jag får ett friskintyg, skulle jag krevera! Då skulle ju 10 år passera medan jag sitter innanför och tittar på i vänta på…

Men vi reagerar, agerar och lever olika i samband med ett cancerbesked. Det är så det är och inget är mer rätt eller fel än något annat sätt. Vi är de vi är och lever de liv vi väljer och styr själva.

Många frågar mig – andra lägger åsikten på mig som ett självklart faktum – om jag började se livet annorlunda, började leva mer i nuet i samband med cancern. När mitt svar blir ett ärligt nej, ser de frågande ut, som om jag inte fattat hur nära döden jag varit. Då vet de inte att jag varit ännu mer död än levande än att ha bröstcancer. Då vet de inget om min livshistoria som gjort att jag redan tidigt lärde mig att respektera mitt liv här och nu, uppskatta tillvaron och göra vad jag kan för att ta vara på tillvaron – utan att överdriva. Mig skulle man självklart sortera bort i en cancerkampanj för så där bra får man ju inte ha det, som jag ändå hade det.

Jag är verkligen inget skolboksexempel hur man skall ta emot ett cancerbesked, hantera tiden som kommer och hur man skall förhålla sig till både sjukdom och liv. Men min berättelse är sann för mig. Mitt sätt att hantera det var rätt för mig och skulle jag drabbas igen – då skulle jag förmodligen göra likadant; trösta läkaren och gråta en skvätt för att han/hon anser att man faktiskt får gråta vid ett sådant besked. Jag skulle se det som ännu ett av livets alla äventyr som jag måste ta mig igenom…. och jag skulle vara som vanligt med en enda skillnad. Jag hoppas jag har någon med mig vid läkarbesöket som kan dela stunden av allvar. Det hade jag inte 2008.

Men det jag har gjort ikväll, är ändå att (bättre sent än aldrig) bli månadsgivare till cancerfonden via autogiro. Andras gåvor räddade mig – så nu får jag vara med och hjälpa andra få hjälp. Utmanar Du mig? 100:-/månaden. Är det en summa Du kan? Om inte, ge vad Du kan, om så 10:-

Trackback URI | Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php