Okt 23 tor 2014

Ibland så…

När jag är i kontakt med sjukvården för egen del, är jag oftast noga med att inte tala om vad jag arbetar med. Jag är där som patient och inte som kollega och skall inte ha någon särbehandling för mitt kunnande och yrkesutövande. Ibland, när de frågar vad jag jobbar med, svarar jag med att fråga om det har relevans för varför jag söker vård. Då sätter de oftast i halsen och harklar sig lite och ser lätt besvärade ut :innocent1_tb: (elaka, elaka Majsan) Än har jag inte sökt vård som varit av arbetsrelaterad art.

Eftersom jag nu åkt på en urinvägsinfektion (UVI) efter ca 6 veckors återkommande cystit (blåskatarr) ringde jag vårdcentralen för en tid till läkare, enkom för att få ett recept på antibiotika. Första frågan blev från den unga och trevliga sköterskan vilka symtom jag har. Med en liten hint förstod hon att jag vet vad jag talar om ”De vanliga; sveda vid miktion, positiv nitrit och leukocyter, erytocyter/Hb och högt PH på urinstickan” svarade jag. Jag hörde att hon tappade tråden lite för hon behövde inte komma med följdfrågorna, som stakade sig halvvägs (man skall aldrig vara så styrd av vad man tror skall komma, så att man tappar fokus och inte lyssnar fullt ut) så jag kompletterade med att jag testade mig igår på jobbet och idag här hemma samt att jag tagit undan för urinodling om de ville ha. Då fick jag genast tid.

Hade hon börjat ifrågasätta mina besvär ändå och konstrat med att ge mig tid, hade jag tagit fram storsläggan. Det är så att jag har en primär vesikouretral reflux vilket innebär enklast med att säga; det membran som skall hindra urinen från att återvända från blåsan till urinledarna inte håller tätt. Det har genom åren medfört att jag som barn mer eller mindre bodde på lasarettet, haft oräknerliga UVIer, en och annan pyelonefrit (njurbäckeninflammation) och någon urosepsis (blodförgifning orsakad av bakterier från urinvägarna) som baby. Så jag har en 51-årig historia med mina urinvägar där en ung sköterska inte kan slå mig på fingrarna. Jag vet vad jag pratar om.

Det är många år sedan jag hade en utvecklad UVI och det är jag tacksam för. Senast jag fick antibiotika för det, var under min andra graviditet, 1989. Det händer att jag känner av det men det blir bara en lätt cysit som jag sköljer bort genom att dricka extra vatten så att eventuella bakterier sköljs bort från urinvägarna. Det har fungerat i många år. Men just nu är kroppen lätt nedsatt i sitt immunförsvar då jag också åkt på en lättare förkylning.

För många läkare och sjuksköterskor är det dessvärre på det viset att de vill att man har alla klassiska symtom för en UVI för att man skall få komma. Feber, frossa, sänkt allmäntillstånd, sveda vid miktion/urinering, trängningar som gör att man uppfattar ett behov av att kissa ofta. Men det är, om jag är rätt informerad, ca 30% som inte har t.ex feber! Jag är en av dem och det kan ibland bli lite knepigt när man skall övertyga sköterska eller läkare om sina övriga besvär. Alla funkar inte som skolboken säger. I synnerhet inte undertecknad :happy_tb:

Till alla som är övertygad om att kyla och väta frammanar bakterier i urinvägarna, till er vill jag säga: Det finns inga vetenskapliga studier som visar att kyla, väta, kalla bad, eller lågt vätskeintag ökar risken för att drabbas av urinvägsinfektion. Allt enligt läkemedelsverket. Så nu vet ni det. Men visst, som barn på sommaren, sol och sköna bad i Kåsjön och andra sjöar och hav, så var det alltid lika med en resa till lasarettet med mig när far kört hem övriga familjen efter en dag på stranden. Men som sagt; jag är ett unikt undantag alla kategorier 8)

Nu väntar jag vara på att klockan skall gå så jag kommer till vårdcentralen och trots att jag undviker att tala om vad jag jobbar som/med… så händer det ibland…

Trackback URI | Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php