Okt 12 sön 2014

Att vara den man är

09:25 i kategorin Tankar

När jag läste Dagens tanke för idag, kom jag att tänka på hur jag själv en gång levde andras liv för att bli godkänd och omtyckt. Det är nog ett vanligt fenomen vi går igenom i tron om att vi är ensammast i världen.

Som barn kände jag mig både dum och ful, tjock och ovälkommen. Jag dög inte och när de vuxna klappade mig på huvudet och sa att jag var fint klädd, var söt och snäll, då trodde jag dem inte. Det fanns alltid något misstänksamt hos mig. Det fanns alltid något i deras sätt att möta mig, som gjorde att allt kändes så fel.

Att gå ur askan i elden som 15-åring och rätt in i en relation där det blev vardagsmat med förtryck, verbal och fysisk misshandel, gjorde inte saken lättare. En kuvad tjej växte upp till en kuvad kvinna.

Men så kom den där dagen 1994 och jag började en datorkurs (tänk er själva 1994, innan Windows 95 kom) för arbetslösa. 6 veckors heltidsstudier tillsammans med 14 andra, varav den ena var läraren. Vi var 15 personer där några kände varandra, andra var helt nya för varandra och jag var en av de som var okänd för alla.

Det blev mitt uppvaknande och sedan dess har jag jobbat hårt på att vara den jag är och inte den andra tror att jag är.

Vad hände? En fredag frågade några klasskamrater om jag ville med ut och ta en öl efter skolan. JAG?? Skulle JAG följa med?? Men… jag var ju oduglingen! Den man inte såg, inte helst skulle umgås med… och lite lätt chockad sa jag nej. Dagar och veckor gick och plötsligt insåg jag att ingen kände min historia, ingen visste vem jag var utan bemötte mig som en i gänget! Inte som den pestsmittade! Sakta insåg jag att jag dög! Jag var omtyckt för den jag var! Inte för den de trodde jag skulle vara! Eller den som något talat om för dem att jag var; pest och pina, ful och dum.

Det var där någonstans jag tog tag i mitt liv och började styra min egen skuta själv. Bröt mig loss från 15-årigt förtryck. JAG DÖG! JAG KUNDE! Småskolelärarnas ord började tränga igenom alla murar jag slog hål i, små hål, men hål: ”Du är intelligent och smart. Du är duktig på detta” o.s.v

Det var med stor rädsla och skräck jag tog mig igenom hot och inbrott, ”anonyma” anmälningar och ja, när jag tänker tillbaka undrar jag hur det var ställt med vissa. Men för varje gång jag vågade stå upp, varje gång jag sa Nej! och varje gång jag vågade ta striderna… vågade bevisa att jag inte var den eller gjorde det som ”anonyma anmälaren” uppgav… ju starkare blev min ryggrad, desto mer rakryggad kunde jag gå och desto mer kurage och mod fick jag.

1995 kom jag i kontakt med devisen att man skall be om hjälp att acceptera det man inte kan förändra, vara modig nog att förändra det man kan och ha förstånd att förstå skillnaden. Det tog tid innan jag insåg devisens rätta innebörd, men när insikten slog mig med dunder och brak, var det bara att leva efter den. Jag kan t.ex inte påverka hur andra människor beter sig emot mig, men jag kan bestämma hur jag skall ta emot det. Jag kan göra valet att låta mig hunsas eller att stå emot/bryta upp. Jag kan inte påverka att det regnar när jag vill ha solsken, men jag kan göra något åt min attityd gällande regnet…. o.s.v.

Än idag kommer osäkerheten över mig; att jag inte duger, att jag alltid måste bevisa att jag gör rätt, gör bra och kan min sak. Osäkerheten om jag är fin nog att se på, att jag är god nog som person, att jag är smal nog eller om jag måste ha makeup eller inte… men tack och lov, ju äldre jag blir och för varje gång jag i spegeln kan säga; ”Du, Majsan… vet Du? Det är rätt skönt att kunna strunta i vad andra tycker och tänker om Dig. Du duger som Du är och passar det inte andra, så är de inte goda nog åt Dig. De behöver inte titta på Dig om de inte tycker om det de ser och är de avundsjuka… så tråkigt för dem. Du duger precis som Du är och det viktigaste är att Du trivs med Dig själv” och så känner jag mig stärkt och går från badrummet med ett leende på läpparna och ett lätt hjärta. Det är också ur detta som min självironi med glimten i ögat vuxit fram, att jag kan skratta åt mig själv och vågar bjuda på mig själv när jag ”gör bort” mig… vad det nu kan vara. Det har också vuxit fram en ”Man kan lika gärna vara glad”-känsla inom mig vilket gör att jag oftast är just det, glad. Vad hjälper det att hänga läpp och gnälla över regnet som jag ändå inte kan påverka? Eller om någon pratar skit om mig? De pratar ju om mig i alla fall!! (Tänk så viktigt jag måste vara för dem :happy_tb: )

För hur det än är – om andra vill ha oss annorlunda än vad vi är och det är en person vi inte känner oss bekväma med, då är det inte oss som personer de gillar utan den de vill att vi skall vara. Då är det ingen ärlig vänskap.

Det händer att människor ger uttryck för sin beundran över mitt ”mod” att göra saker, att göra radikala saker, att våga kasta loss… de ger uttryck för att de önskar att de vågade själva… och jag känner självklart glädje över att andra människor kan se mig som en förebild i vissa avseenden. Men vad de oftast inte vet, är vilka krig och kamper som fört mig dit jag är idag. Jag är inte född med guldsked i handen och ett stort bottenlöst kärl av mod, självförtroende och självkänsla vid födseln. Det har varit en, och är varje dag, ständig kamp för att nå dit jag är idag och för varje dag kommer jag närmare mig själv, den jag egentligen är. För varje dag vågar jag leta reda på mig själv där inne och ta fram en liten bit till.

På vägen har jag mött många människor som hjälpt mig visa vem jag är. Det kan ha varit tillfälliga möten, kortvariga relationer med andra människor, långvariga relationer med de som blivit goda vänner, längre relationer med de som kommit att bli nära vänner… men alla har de tillfört något litet eller stort som fått mig att se vem jag är.

De som en gång var dessa människors motsvarighet; de som förtryckte och slog sönder, som bankade ner min själ i mörkret… på något sätt känner jag ändå tacksamhet för dessa. Utan de erfarenheterna de gav mig, tillsammans med alla de som hjälpt mig upp ur gruvan, så hade jag inte varit den jag är idag. Åter igen: jag kan inte förändra andra människors sätt att vara men jag kan förändra mitt förhållningssätt till dem och deras sätt. Mitt val har fallit på att se erfarenheterna med dem som en kraft att växa ur. Därmed gör det heller inte ont idag.

De har på sina sjuka sätt visat mig vem jag i grunden är men i högre grad vilka de själva är.

Att få vara sig själv och känna och veta att man duger, det är en av livets största gåvor. Jag försöker varje dag påminna mig om det sköra i att få känna så. Att det inte alltid är en självklarhet och jag hoppas mitt hjärta alltid kommer att känna tacksamhet och ödmjukhet inför detta.

Så glöm inte, kära läsare; Du duger som Du är! Du får vara den Du är.

Trackback URI | Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php