Sep 07 sön 2014

Livets största

10:39 i kategorin Kärlek

Att bli förälder är något av livets största händelse. På något sätt har vi det nedärvt, den där innerliga önskan att bli förälder. Naturligtvis finns det män och kvinnor som inte vill bli förälder av olika anledningar, och det skall självklart respekteras. Det är deras val utifrån deras förutsättningar och önskemål i livet.

Men för oss som har haft äran att bli förälder, så kan vi sällan känna något större och viktigare än våra barn. Vi gör allt för dem; vi fostrar dem, vägleder dem, vi lär dem, vi tuktar dem (sätter gränser, säger nej med mera) och vi gör vad vi kan för att förbereda dem för den vuxna tillvaron. Vi älskar dem villkorslöst, helt enkelt.

Det talas mycket om den ”perfekta föräldern” som aldrig höjer rösten, som aldrig blir arg etc men jag säger att den perfekta föräldern är den som vågar ”fela”; ryta, gråta, skrika ibland… ja, vara mänsklig, helt enkelt. Att lyssna på alla bessewissrar i form av s.k barnpsykologer med mera som hävdar att barn blir hunsade och får dålig självkänsla om vi sätter gränser, höjer röster och beter oss som människor gör i alla känslofärger, de vet inte vad de talar om. Värre är det för barn att växa upp i en tillvaro med tillkämpat och konstlat lugn för att sedan upptäcka på andra platser i deras värld, att det finns andra känsloyttringar än ett lismande ”nej, älskade barn. Du bör nog inte leka med den sylvassa kniven”. Det finns utmattade vuxna, uttröttade och rädda både barn och vuxna som tappar sans och vett, som gapar och skriker. Det är en naturlig del av världen. Sådant händer ibland.

Genom åren har jag hört många kvinnor förfasa sig över att deras barn inte blir förälder när den tilltänkta mormodern/farmodern så önskar. Eller om deras barn är homosexuellt. Ve och fasa då ”blir jag ju aldrig farmor/mormor” som om det är just deras rättighet att bli just det.

Själv har jag aldrig förfasat mig över om mina barn har tänkt tanken att bli förälder eller inte. Det är helt enkelt deras val och ansvar. Inte mitt. Skulle det ske, skulle det ju vara skoj – tänkte jag genom åren.

”Ett barn är ett barn är ett barn och störst av allt är kärleken och de egna barnen”, tänkte jag vidare…. tills jag såg mitt lilla barnbarn :wub_tb: :wub_tb: bara några minuter efter att hon var född.

Den explosion av känslor som då drabbade mig, går inte att förklara. Det var större, på något vis, än att första gången hålla mina egna älskade barn. Inte så att barnbarn är viktigare och mer kärlek – det går bara inte att beskriva hur hjärtat fylldes till bredden av kärlek och det fylldes på och fylldes på och fylldes på tills hjärtats hölje nästan brast! Ni vet den där känslan när man är nyförälskad och hjärtat värker av kärlek. Så, fast så mycket mer! Tårar som rinner av kärlek, tårar som rinner av lycka! Tårar som rinner av stolthet och förundran.

Känslorna var så explosiva så när kvällen kom, kunde jag inte bara sitta stilla. Trots regnet, var jag tvungen att gå ut och gå… och jag gick och jag gick… varv efter varv i ett då på kvällen regnigt Kalmar. Vad gjorde det att det regnade? Den sol som strålade vid Nelias födelse, fanns kvar i mitt sinne.

Skillnaden mellan att föda och möta sina barn samt att möta sina barnbarn är att som nyförlöst mamma är man helt utmattad, ja, säkert som pappa också, efter ansträngningarna och kampen som kroppen har. Känslorna kommer allt eftersom, de där explosiva. Det är nog det som gör farmorskapet så mycket ”större” genast. Jag har bara kunnat så vid sidan av och vänta på den stora händelsen.

Att längtan efter den lilla skulle vara så stor, när jag nu inte är i närheten av henne, det hade jag ingen aning. Men det enda jag vill, är att vara där, hålla om, mysa, lukta på henne, trösta, mata, byta blöja, gosa, läsa saga, sova intill… betrakta… berätta… och sedan gå ut i skogen, som med hennes far och farbröder och deras kamrater, hitta på sagor om skogen och dess invånare, ta fram papper och penna, kladdkritor och vanliga kritor, vattenfärger och en stor rulle med papper som vi rullar ut på golvet för att måla tillsammans. Vi skall göra ansiktsmålningar på varandra och vi skall laga mat tillsammans…. tankarna rullar på och min längtan blir bara större för varje dag som går.

Snart åker jag tillbaka till Kalmar och skall träffa henne igen. Tiden går så fort och hon är i en ålder där hon växer fort. Det gäller att ta tillvara på tiden för snart kommer hon hem och säger: ”Farmor… jag har träffat världens mysigaste kille… ” (eller tjej)

Då är det hennes livets största händelse….

Men till dess… så skall jag njuta av varje sekund tillsammans med Nelia :wub_tb:

Trackback URI | Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php