Sep 04 tor 2014

6 år har trots allt passerat

09:30 i kategorin Allmänt

2008 var det där året som inte borde varit. 2008 var året då allt bara hände. Vissa erfarenheter vill jag trots allt inte vara utan – men en av mina bästa vänner, en av mina allra närmaste vänner, har jag tvingats vara utan sedan dess och en väninna förlorade sin mamma i hastigt förlopp av sjukdom. 2 begravningar gick jag på – det kunde varit 3.

2008 var ju då min cancer upptäcktes. Det var en spännande erfarenhet som jag såg som ett äventyr, helt nytt för mig. Nya marker, nya tankar och nya upplevelser och erfarenheter också bland vänner och familj. Plötsligt öppnades ögonen för andra människors rädslor, egoism samt nonchalans medan andra inte hade så många tankar för jag ”var ju som vanligt”. Bortsett från vackert skallig, förstås :cool1_tb:

Men främst är det erfarenheten av min vän Tommy som för alltid valde att inte finnas kvar längre. 4 september vid 20-tiden valde han bort livet. Det tog flera dagar innan jag fick samtalet från gemensamma bekanta. Ett samtal som jag än idag tåras av när jag tänker på det. Ett samtal där jag är tacksam över att en av mina söner var hemma och höll om mig när jag rasade ihop på golvet.

Alla de tankar som kom; ”Kunde jag gjort mer? Kunde jag sagt något? Kunde jag…. ?” men jag visste svaret; jag hade gjort vad jag kunde. Vi skulle träffats den 5 september. Vi var båda sjukskrivna vid tillfället och vi skulle laga mat och bara ta det lugnt, kanske åka ut till Öland och se landskapet.. gå runt lite.

Vi hade kontakt på onsdagen. Han skulle till tandläkaren. På torsdagskvällen svarade han inte på MSN (som ju då fanns) eller på telefonsamtal. Vi skulle bestämma tid för vår träff. På fredagen stängdes hans MSN av (den låg alltid uppe) och i efterhand har jag fått till mig att hans barn varit i lägenheten och då stängt datorn. Några dagar senare kom samtalet.

I början gick jag till graven nästan varje dag. Det var som ett tungt behov av att få vara nära, prata med Tommy.. få bekräftat vad jag egentligen visste. Trots min övertygelse att han finns överallt och det bara är hans aska som är kvar i graven, så kändes det ändå gott att gå dit ofta. Det glesades ut med besöken när den värsta chocken lagt sig, sorgen började lätta och lämna plats åt saknaden. Rummet för sorgen finns alltid kvar men det tar inte över mitt liv på det sätt den gjorde i början.

Numer går jag till graven nästan varje gång jag är i Kalmar. Senast var lördag 12 juli. 6 år har ändå passerat utan honom. Han har helt nyligen förenats med sin nästan 100-åriga mormor. Han har fått frid i sinne och hjärta. Han har förhoppningsvis funnit den plats där han mår bäst.

Men hur många år det än går utan honom så är han alltid saknad. Jag hoppas fortfarande att det är en mardröm jag skall vakna upp ur, att han en dag kliver in genom dörren och vill spela Wii igen och bara ta det lugnt, snacka och ta en öl.

Trackback URI | Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php