Sep 01 mån 2014

Jag vänjer mig fort

Det där med att inte ha en TV som står och surrar med sig själv, det är rätt så skönt. Det är nu som först jag märker skillnaden.

Jag uppfattar att hjärnan är mer avkopplad och inte så stressad av alla ljud/oljud, irritation över att det inte går några bra program, att det är massa repriser som setts otaliga gånger och all förbaskad reklam som avbryter… och nu i valtider kan jag bara ana allt tjatter och pajkastning på var och varannan kanal.

Igår kväll valde jag att surfa in på Youtube och titta på två avsnitt med Jeff Dunham och hans Ashmed och Walter. När jag tittat klart var det en befrielse av tystnad.

Ikväll har jag tittat på Doobidoo via SVT-play och jag kan bara säga en sak: Himmel, så tyst och lugnt det blev när jag stängde av! Jag bara väntade på att programmet skulle sluta så jag kunde stänga. Jag gillar ju programmet i sig och ville ju se klart, men jag insåg hur stressad jag blev av ljuden från programmet. Det är inte så konstigt att folk är vardagsstressade utan att egentligen ha en aning om det: det har ju blivit ett habitualtillstånd! Vi matas hela tiden med ljud, reklam, ropanden och mässanden och ingenstans kan hjärnan få koppla av. Inte ens i skogen kan vi gå utan att folk har sina mobiltelefoner uppkopplade och de går runt och surfar från en trädtopp eller ringer samtal för att gräla med sin partner.

Så just nu känns det oerhört skönt utan TV-kanaler. Det är så lätt att starta TVn och låta den gå som sällskap även när man inte tittar aktivt på den. Jag har inte ens radion på!

Alla borde låsa in TVn emellanåt och låta kropp och själ få lite lugn och ro. Det är skillnad, stor skillnad!

Trackback URI | Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php