Aug 28 tor 2014

Rastlös rotlöshet belägrar min själ

Det är alltid samma sak innan det vänder; rastlösheten kryper i mig som värsta ringlande orm som attackeras av tolv tusen pissmyror.

Det är alltid samma procedur; den kommer från ingenstans och försvinner efter några veckor till samma ingenstans. Däremellan är jag i ett inferno av rörighet och min blick har svårt att fokusera. Människor som möter mig uppfattar mig kanske som både förvirrad och kaotisk och det var så tydligt i måndags – i alla fall uppfattade jag mig själv som otroligt ofokuserad. Det slog mig när jag låg på massagebordet; jag kunde inte slappna av! Hur är det möjligt att inte kunna det i en sådan situation? När han jobbade sig fram till axlar och nacke, kände jag det omedelbart! Det uppfattade han säkert själv också men han sa inget utan jobbade vidare.

Jag förbannade mig själv där jag låg och försökte verkligen skapa en avslappnad kropp, men det var som om hela systemet var i en båge av stelnat paraffin med inslag av härdsmälta. Vid samtalet efter, kunde jag också märka min ofokusering trots ett innerligt tappert försök att vara där och då – precis i nuet… att dela glädjen i samtalet, för den delade jag av hela mitt hjärta – att dela lyckan i världshändelserna.

Men ändå gick det inte förmedla det….

Idag på akupunkturen var det åter samma sak; precis som de två senaste gångerna under nålarna, har jag inte kunnat ligga stilla och bara ta emot. När nålarna är satta och snurrade på, har jag skruvat mig rastlöst och bara velat därifrån. Samma sak idag… ett rastlöst rotlöst skruvande av en innerligt önskan att vilja vara där mitt hjärta är.

”Hemma är där hjärtat är” har jag läst en gång. Jag vet vart hemma är – i alla fall det hemma där jag vill vara och kommer att vara. Det är bara det att vägen dit inte är precis en rak motorväg och det är just det som gör mig stressad och rastlöst.

”När jag låg där på sjukhuset och insåg hur nära döden jag varit, kom jag på att det var på tiden att ta till vara på livet och göra allt det jag verkligen ville göra.. inte bara låta tiden passera med mig som passiv betraktare” Ungefär så löd en av meningarna i det sommarprat jag idag lyssnade på.

Det slog mig så hårt att jag nästan ramlade av sätet i spårvagnen. Jag har alltid försökte göra det jag vill, även om jag är medveten om att jag inte kommer att nå alla de mål jag har på min Vill-göra-lista. Men den tanken jag ständigt yttrar när arbete, liv och livskvalité kommer på tal; att gå i pension redan nu och passa på att njuta av livet i stället för att jobba tills jag stupar på min post och livet bara har varit en sträcka som inte ledde någon vart, blev på något vis ännu mer synliggjort för mig när jag hörde sommarprataren.

”Varför sitter jag här på denna förbaskade spårvagn för att åka till Mölndal och handla? Varför gör jag inte bara det jag verkligen vill göra?” Det finns en plan för min närmaste framtid som jag spinner på men den var på något vis lite lättare att genomföra januari 2012…. Jag funderar på en repris men det blir svårare att komma vidare på det sätt jag önskar – och därför måste jag stålsätta mig en liten tid till – och med det kommer rastlösheten.

Ett mål jag har är november 2015 och det projekt som avslutas då. Det måste i land innan jag vågar kasta loss lika våldsamt som för två år sedan när projektet ändå var halvvägs. Varje månad dit är också ett stressmoment i sig, även om det är en positiv process. Men den vägen är också ett litet svåröverhoppat hinder som jag ändå måste gå intill. Inte gena, inte smyga ifrån… inte göra annat än att leda det raka vägen till mål.

Men ändå – denna rastlöshet kan driva mig till galenskap! Nej, nu tar jag i en del. Men det känns så ibland. Det är då jag undrar om det vore bättre om jag kunde göra som många andra; sätta mig ner och bara spy ut min frustration till människor som ändå inte orkar höra för de har nog med sitt… eller bara hoppa av processen och skita i allt och ta smällen resten av livet i stället men blunda och låtsas att den inte finns….

Rastlöshetens rotlöshet som belägrar min själ får ta den tid den behöver. Snart får jag stillhet igen och blicken blir fast och stadig, kroppen slappnar av och känner behaget komma smygande… mina telefonsamtal och möten kommer att ge de besked jag vill och jag kan göra som sonen; packa och flytta – för mitt boende är också en del av kedjan till den rastlöshet som driver mig till bubblan som tar mig bort från nuet och dået för att snurra mig som tvätten i en centrifug.. för att snart sakta ner på takten och till slut stanna helt… luckan öppnas och tankarna skakas ut för att få rätsida igen.

Då kommer sömnen tillbaka och jag kan sova gott igen.

Trackback URI | Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php