Aug 21 tor 2014

Socialt media

I morgon kväll är det en vecka sedan jag stängde ner mitt facebook-konto (inaktiverade det) och igår kom frågan: ”Saknar Du det inte?” och mitt svar blev enkelt men ärligt: ”Nej”.

Snarare tycker jag det är en befrielse att inte ha sidan öppen. För många är det ett socialt samhälle där man ”möts” och småpratar hela dagarna. Man känner ett stort behov av att ständigt uppdatera vad man gör, tänker och när man skiter. Bilder på barn hängs ut i tid och otid, små barn som inte fått välja att vara hajpade i den globala världen. Ett val andra gör för dem men också som dessa uthängare måste försvara när den dagen kommer: ”Varför la Du ut dessa bilder på mig? Är det helt okej att visa mig nästan naken bara för att jag är baby eller när jag sitter på pottan..?” o.s.v

Facebook är en sida som för mig betytt endast slöseri med tid, men ack, så lätt att logga in på i brist på annat. Spela ett par spel… länka ut en för mig intressant artikel eller en länk till bloggen om jag anser det är något spännande här… eller helt enkelt lägga ut en ganska meningslös statusuppdatering mest för att … ja.. för att vad då? Tänk… det har jag inget bra svar på… mest för att jag varit sysslolös på en spårvagnstur, i väntan på något annat..

Det bildas grupper och klubbar där människor från hela landet eller kanske hela världen samlas för att skriva om sådant som intresserar dem bland likasinnade. Där finns sidor för kändisar alla kategorier, där finns fejkade sidor och där finns sekretesslagda sidor (endast utvalda får se och läsa) Där finns nog allt… utom mänsklig närhet, förtroliga samtal, doften av nybakat… en klapp på en hand, en kind… en kyss, en kram som känns… där finns allt som inte känns fysiskt.

Där finns frustration, människor som uppdaterar under förlossningen i stället för att koncentrera sig på att föda sitt barn… där finns hat, där finns kärlek, där finns roande filmklipp och söta hundar och katter och andra små fyrbenta vänner… där finns så mycket förspilld tid.

Där finns människor som ”aldrig någonsin” skulle öppna ett facebook-konto (varav två är från mina egna vänner… en anslöt för ett år sedan och en för någon månad sedan) och där finns människor som säger bara en enda sak.. år ut och år in ”Ha en fin dag, Majsan” (Tack, det samma) Där finns unga, äldre, gamla och allt däremellan och där finns ärliga och oärliga… de som är ute på djupt vatten och de som är seriösa.. där finns i stort sett alla.

Men hur skulle jag kunna sakna denna form av socialt media när allt som finns där, inte är något jag söker själv? Jag söker förtrolighet, närhet, vänskap, doften av nybakat, en kopp te… gemenskap runt bordet… eller i soffan till en bra dokumentär att samtala om.. viskandes, smågnabbandes med glimten i ögat. Någon att hålla i hand, någon att hålla handen för… någon att luta mitt trötta huvud emot.. någon att luta sig emot.

Facebook ger mig inget av det…. så hur skulle jag kunna sakna det?

Att det skulle vara ”lättare att hålla kontakten” med sina vänner, bara för att man har ett facebook-konto, det köper jag inte. Innan Facebook var vi duktiga på att ringa varandra… så kom sms-tjänsterna… och mailen… och telefonsamtalen blev allt färre. Men det går fortfarande att höra av sig till varandra via telefon, handskrivna brev… sms och mail. Man behöver inget Facebook-konto för det.

Kanske öppnar jag det någon gång igen… kanske inte. Vi får se. Men just nu är jag inte i behov av ett socialt media-konto som Facebook. Just nu är jag nöjd som det är… och det är en befrielse att inte ha kontot aktiverat.

Tänk så mycket tid över jag får till vettigare saker än ett, för mig, meningslöst socialt media.

En kommentar till “Socialt media”

  1. Micke Linux Google Chrome 36.0.1985.135 skrev den 23 Aug 2014 @ 08:56

    Här är en ”aldrig” som håller upp handen!

Trackback URI | Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php