Aug 09 lör 2014

Det där med branden och otacksamma drabbade

Det som hänt i Västmanland är fruktansvärt! Att drabbas av brand, stor som liten, måste vara ett trauma för alla inblandade. Det viktigaste måste ändå vara att komma undan med livet i behåll.

Dessvärre har branden i Västmanland tagit ett liv och vi måste alla vara innerligt tacksamma över att det är ”bara” ett enda liv som gått till spillo, även om ett liv är ett liv för många! Med tanke på brandens utbredning, så kunde det ha varit så många fler.

Jag har försökt läsa lite dagligen om detta fruktansvärda och mina tankar har gått till alla inblandade. Alla som arbetat med att försöka stoppa brandens framfart, vilket det är brandmän, flygpiloter som varit med och vattenbombat, alla som ställt upp frivilligt med bostad, stall, betesmarker, mat, kläder med mera har gjort och gör ett ofantligt stort arbete! Människorna står ganska långt ifrån varandra dagligdags, men när katastrof inträffar, då visar vi oss från bästa sidan – men också den sämsta!

Jag är övertygad om att ledningsgruppens medlemmar i detta fall har gjort sitt yttersta för att kartlägga, samarbeta och delegera ut arbetet för alla som håller i en vattenslang och flyger med vattenbombningarna. Det måste vara prio ett, två, tre och fyra för att det skall fungera.

Därför har jag undrat vad vissa drabbade egentligen har tänkt med och på, när de gått ut i media och varit förbannade för att ”de inte får tillräckligt med information” eller för att de ”inte får gå in i de evakuerade byarna för att se om deras hem står kvar”.

För det första; jag var med när Gudrun drog fram. Mina barn och jag blev instängda i ett tåg mellan Göteborg och Kalmar i flera timmar och vi fick ständig uppdatering från tågvärden. Efter många timmar fick vi tillgång till en skola i Boråstrakten där vi hade möjlighet till toaletter, rinnande vatten, vissa sovplatser och byborna kom med mat, kaffe, te och vi hade tillgång till skolmatsalens kylskåp. Vi fick kontinuerlig information via vår tågvärd som hade stadigvarande kontakt med polis och andra myndigheter. Kl 01 kom sista informationen då polisen inte kunde göra mer den natten för oss. Vi var i säkerhet och det fanns viktigare saker att just då ta hand om. Vi kunde ändå inte få åka vidare med buss under natten då det låg flertalet nedfallna träd på vägarna.

Trots utegångsförbudet, kom en journalist från en stor kvällstidning, gick raka vägen fram till ett ungt par, troligtvis goda vänner till journalisten, ”intervjuade” dem och gick igen. Han pratade inte med någon annan än dessa två. Dagen efter kunde jag läsa om hur ”illa vi blev behandlade. Vi fick ingen mat, vi fick inte någon som helst information om läget” etc etc. Gissa om jag gick i taket av ilska? Här hade SJs personal gjort allt i sin makt för att informera oss, vi hade tillgång till ett skolkök med dess innehåll, vi satt i säkert förvar i en skola med toaletter och vatten i stället på ett tåg, tomt på smörgås, kaffe och kakor! Vi hade bybor som kom med mackor och te och kaffe! Vi hade det rent ut sagt jävligt bra trots omständigheterna!

Med den erfarenheten har jag svårt att tro att de drabbade inte fått och får information de behöver. Att informationsansvariga inte alltid kan ge exakt de svar som önskasexakt den tid som önskas, det har jag full förståelse för! Jag har också förståelse för att de drabbade är både chockade och frustrerade och vill ha svar! Hela deras liv ligger för närvarande i händerna på andra och kanske har de inga hem att återvända till. Men de har det rätt så bra just nu med alla frivilliga som ser till att de har någonstans att sova, att de kan äta sig mätta. Vad mer kan man begära i en katastrofsituation? Bortskämda, skulle jag vilja kalla dessa gnällspikar!

För det andra: om deras hem står kvar eller inte borde vara ganska så sekundärt i en katastrofsituation som denna. Vill de ta sig in till byarna för att se om bostaden står kvar, så var så goda! Gå in på egen risk och riskera att brinna upp själva! Att myndigheterna håller er därifrån borde ni vara hjärtligt tacksamma för! Ni riskerar att få svåra brännskador eller förlora livet i branden! Är inte ert liv viktigare att bevara än ett förbaskat hus? Hus och hem går att ersätta, dock inte alla materiella minnen. Men de viktigaste minnen har ni väl ändå med er i hjärna och hjärta? Är ni redo att dö för att rädda några foton, en skänk, gammelfarmors vigselring, så var så goda! Att det kostar er livet – vad tror ni minnet av er skall bli? Hjältar? Knappast. Men väl ”idioter”.

Var i stället tacksamma för att ni lever! Var tacksamma att ni har en sovplats, även om det inte är i ert kära hem. Var tacksamma att ni kan äta er mätta även om det inte är vid ert älskade köksbord! Var tacksamma att ni har så fantastiskt goda människor i städer och byar omkring er som ställer upp FRIVILLIGT för att just NI skall ha det så bra ni kan i denna situation! Var förbaskat tacksamma över att ni har ett helt kompani av poliser, brandmän, hemvärn med flera som gör allt vad de kan och lite till, för att få kontroll på branden! Var förbannat tacksamma att de TÄNKER FÖR er och PÅ er när ni inte klarar få ordning på tankarna själva, och hindrar er för att gå tillbaka till era hem bara för att se om de står kvar! Dessa människor har helt klart räddat era liv!

Var lite jävla tacksamma, ni bortskämda Västmanlänningar som bara klagar! NI LEVER TROTS ALLT!

All hyllning till alla som deltar i släckningsarbetet! All hyllning till alla frivilliga som ser till att de drabbade inte svälter, inte är nakna och inte behöver sova med en sten som kudde!

En hyllning till alla som kämpar för alla bortskämda västmanlänningar som bara klagar! Ni gör allt ni kan för otacksamma bortskämda drabbade. (alla drabbade är inte så bortskämda och otacksamma! Ni som förstår situationen, att den är som den är… ni skall också hedras för ert tålamod och förståelse!)

Trackback URI | Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php