Jun 01 sön 2014

När livet stannar och kärleken är starkare än döden

Tankar på liv och död hänger ständigt med som en skugga på vår livsvandring. Vi vet att det enda som är känt för oss om vår framtid, är just att döden möter upp oss förr eller senare.

Jag tänker på döden varje dag. Jag möter den ofta och jag ser den i vitögat dagligen på ett eller annat sätt. Jag är inte rädd för den och jag har skakat hand med den flera gånger men ändå alltid tackat nej till att slå följe. ”En annan gång… en bättre gång… i en annan tid” är väl ungefär den överenskommelsen vi brukar ha.

Så jag vandrar vidare på livets stig. Fylld av kärlek. Kärlek till barnen, till livet… till de som verkligen har betydelse och värde för mig.

Men ibland kommer döden som en kaotisk chockerande inkräktare i det paradis man befinner sig i. Det kan vara hemma i soffan till en vacker melodi av Bach, mitt i samtalet med sin livspartner… eller på ett sjukhus där läkare har fullt upp med att besluta om de skall sätta in livsuppehållande åtgärder eller rycka på axlarna och anse att Du är lite överkänslig som förälder.

Den kan också komma i form av en gigantisk våg, ett svar på en underjordisk jordbävning ute till havs… en våg som bokstavligt tar med sig Dina nära och kära ut till ett kallt, mörkt djup av oåterkallelig död.

Malin Sävstam drabbades av just det när hon och hennes familj befann sig i Thailand den där julen när allt förändrades för så många jorden runt. Hennes man och två av de tre barnen förlorades till döden, oåterkalleligt våldsamt.

Idag lyssnade jag, nedladdad till min telefon, på hennes sommarprat från 2009. Hennes berättelse, naken och ärlig, tog mig fullständigt ur fattning. Det vore en lögn att påstå att jag inte grät, för det gjorde jag. Att tvingas förlora de viktigaste i sitt liv, två av sina älskade barn samt sin livskamrat… att sonen skall tvingas leva utan sina syskon och sin far… föräldrar leva utan sina vuxna barn, sina barnbarn… vänner och kamrater som förlorar någon de uppskattar… hur orkar man leva vidare?

Hur orkar man gå vidare i livet när så mycket tas ifrån en? Att förlora sitt hem i en brand, går ju att ersätta. Men det går aldrig att återskapa sina barn och livskamrat.

Malin Sävstam berättar också om sin förståelse för de som inte orkar leva vidare tillsammans efter att ha förlorat ett barn, hon berättar om känslorna, hopplösheten men också kärleken som kom i hennes väg… kärleken till sin överlevande son, till livet, vännerna men också till den man som kom att bli hennes livskamrat.

Hon berättar om helvetet helt osentimentalt men också som just hennes väg tillbaka. Hur hon hittade den, att vägen tillbaka var allt annat än vad hon kunnat ana. Hennes berättelse påminde mig om mina egna känslor när en mycket nära vän hastigt lämnade livet, ironiskt nog mitt under min egen kamp för att häva cancern. Hur det påverkade mig känslomässigt, mina tankar, funderingar.. smärta och frustration över att han inte längre fanns med oss alla i tillvaron.

På något sätt var det skönt att lyssna till Malin Sävstams berättelse. Den ingav hopp för alla överlevare, oavsett varför vi förlorat och hur vi förlorat våra nära och kära, eller som för mig, en nära vän. Det hjälpte mig att förstå mig själv och mina känslor den där gången.

Att lyssna på hennes berättelse tror jag skulle vara nyttigt för oss alla, oavsett om vi har mött döden så nära eller inte.

Hennes berättelse gör klart att livet stannar när man förlorar en nära anhörig, sina barn, sin livskamrat men också hur kärleken är så mycket starkare.

Trackback URI | Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php