Jun 01 sön 2014

Man klampar bara inte in

Jag samlar på möten. Det är inget nytt. Detta samlande har pågått så länge jag vandrat… och det är ett samlande som inte upptar plats i mitt hem. Det stökar inte ner. Det är ett samlande som jag kan ta fram när det passar, betrakta, vårda eller kasta. Men främst vårda.

Att möta människor, nya eller nygamla, är alltid spännande. Det finns möten som är svårare än andra och andra är lättare än några.

”Att möta upp en annan människa är som att komma hem till honom eller henne. Man öppnar bara inte dörren och klampar in… man knackar på och väntar på en inbjuden att få stiga in”

Det finns människor som klampar in i mötet med en självklarhet som säger att de äger den rätten – att det är min skyldighet att släppa in, ge mig hän…. vända ut och in på mig själv… bara för att de vill.

Dessa människor slår jag igen dörren för med omedelbar verkan. Dessa människor har ännu inte lärt sig att respektera sin omgivning, andras liv och integritet. Dessa människor är mycket obehagliga. De klampar in, olovandes.

Så har vi människor som försiktigt trevar sig fram.. som tar försiktiga steg… stannar upp, känner efter… lyssnar på andningen, på luften… som väntar på att bli uppbjudna till dans…. men alls inte med självklarhet. Nej, med respekt.

Det finns också människor där första mötet bara faller sig självklart väl ut, där allt bara finns och känslan av att man känt varandra alltid inträder med andakt och tillit. Där respekten ryms som den största självklara vägledningen.

Jag samlar på möten, jag älskar möten och jag ser mina möten i ögonen. Det är provokativt, det är närvarande och det kan ibland kännas, för den som möter mig, som om jag är krävande…. krävande närvarande. Att i ett möte vara just närvarande, är faktiskt krävande. Det kräver av oss som möter varandra, att vi har energi nog att visa varandra uppmärksamhet och intresse vilket vi talar om väder, vind, antikviteter, gatunamn eller livets tyngre världar.

Men hur mycket jag än älskar att möta människor, hur mycket jag än samlar på möten.. så är det aldrig okej att bara klampa på…. Jag öppnar inte mina dörrar för vem som helst… jag öppnar inte mitt inre för de jag inte litar helt och fullt på… och det är endast ett fåtal, på ena handen lätt räknade.

Så tänkt på det när Du är ute och möter någon.. spontant, bestämt… ny eller gammal bekant eller vän… ta inget för självklart och klampa bara inte in.. vänta tills dörren öppnas och Du får tillträde.

Trackback URI | Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php