Maj 08 tor 2014

Möjligheter

Visst är det så, bara man tittar runt hörnet.. har lite tålamod. Det finns alternativ.

Just när det handlar om träning, så har jag i alla tider gått. Jag har vandrat jorden runt genom åren, kanske flera gånger. Att gå, promenera, marschera har varit mitt sätt att rensa, sortera, göra mig av med.. reflektera.. hitta lösningar.

Så kom 1994 och jag började ge mig på träningsredskapen på ett gym i byn jag bodde i. Måndag – fredag slet jag och kände mig nöjd. Jag slutade eftersom jag inte fann att det inte gav något. Okej, kanske fick jag lite bättre kondis men jag tyckte det var trist samtidigt för det syntes inte att jag tränade.

I perioder i livet har jag gått på gym, slitit blod, svett och tårar men ändå alltid slutat. Dels har det inte gett synliga resultat och dels har jag då tyckt det varit trist. Jag har till och med haft privat personlig tränare, en god vän som tränat i över 40 år, både kampsporter och gym, cyklade milavis varje dag. Men icke… inga synliga resultat.

Det knepiga under träningen var att jag alltid blev så trött, kände mig matt och helt urlakad och då inte på det där sköna viset alla gånger. Det var mer som om jag inte fick luft, var på väg att svimma utan att för den skull ta i så jag kräktes. Skallen dunkade i värsta migränliknande dunket av ansträngningarna. Så jag slutade igen och igen och igen. Det blev bara tråkigt och ett tungt ok att gå till gymmet.

För ca ett år sedan fick jag delvis svar på ”felet”, ett fel som läkarna trots gedigna utredningar och omtagningar av tester, prover och undersökningar, inte kan förklara; när jag anstränger mig får jag blodtrycksfall! Det går till en viss gräns innan det tvärvänder.

Det som ledde fram till utredningarna var när jag fick kraftiga bröstsmärtor på jobbet och hamnade på akuten och därefter MAVA med telemetriövervakning (det är som en mobil EKG-övervakning) några dagar. Tack och lov var det inte någon hjärtinfarkt men det ledde, som sagt, till gedigna utredningar. Det var där man upptäckte detta lilla ”fel” som inte går att förklara.

Jag har försökt förlika mig med detta fenomen och denna fakta under året som gått, försökt inse att jag inte kan anstränga mig på ett sätt som krävs om man skall kunna få ut max resultat på ett gym. Jag har stått emot frestelsen att på ren pin kiv ge mig i kast med ett näst intill omöjligt projekt att åter gå på gym för ”att visa den j*vla kroppen att jag visst kan”. För lite så kan det vara med mig; när någon säger att jag inte kan/bör/får – då kan det verkligen ge raka motsatta effekten på mig, precis som en strulig, trotsig tonåring (jag lär väl aldrig bli äldre i sinnet )

Så mina möjligheter ligger i att fortsätta gå, vandra, promenera. Försöka orka ta trappor i stället för hiss. Det ger visserligen inga fasta, fina muskler men det ger mig någon form av träning. Varje dag på jobbet försöker jag i alla fall ta 2-3 våningar via trapphuset. Jag jobbar på plan 6 vilket är våning 7. Det har hänt att jag tjurat ihop över det där felet som ingen kan förklara, och gett mig av uppför alla våningarna via trapporna och då hänger tungan långt ute och andningen är lite på upphällningen en stund. Men jag gör det!

Planerna är ju trots allt att ta i alla fall trapporna ner (vilket jag oftast tar, men hur svårt är det, då? 8) ) och i alla fall ta 2-3 våningar upp i trapphuset varje arbetsdag, minst en gång varje arbetspass och sedan kanske efter någon vecka eller två öka med en våning. Men det där med att ha tålamod med mig själv… oj oj oj.. där går jag ofta i konflikt. Nå, det är ju bara jag själv som får lida över envisheten så jag skrattar lite åt mig själv, tillsammans med mig själv, och sedan tar jag hissen de sista våningsplanen.

Men nog finns det alternativ när vi tycker det känns svårt, oavsett vad det gäller i livet.

Trackback URI | Comments RSS

Kommentera gärna

Snabbknappar:

Kommenterar du för första gången här så måste kommentaren godkännas innan den visas på sidan.

css.php